Gårdagen överträffade alla mina förväntningar, vilken dag!! Den började med att studenterna gick upp tiidigt för att åka till Nairobi National Park klockan sex på morgonen för att avnjuta sin champangefrukost mitt ute på Afrikas savanner, med zebror och andra djur endast ett stenkast ifrån - hur coolt är inte det? Medan de var iväg sprang vi iväg till Riara Road och köpte blommor som vi skulle hänga kring deras halsar vid utspringet. Vid utspringet agerade jag och Sofie "föräldrar" åt Felicia och stod med studentplakat och blommor nedanför rutschkanan som studenterna fick rutscha nerför vid utspringet. Allting var så bra arrangerat, vackra blomsterarrangemang överallt, banderoller, bilder osv och alla studenterna var så himla fina!
Under lunchen stod Alma och Julia som toastmasters, ett uppdrag som de axlade med bravur! Med flera duktiga uppträdande på det och god mat kunde det alltså inte bli något annat än lyckat. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna så länge som möjligt men när Ebba och Hedda spelade och sjöng en låt de skrivit om året (texten i slutet av inlägget), när Janet läste sin avskedsdikt och när vi i slutet ställde upp för en sista kramring runt poolen medan Matt Corbys Resolution ljöd ur högtalarna, då gick det inte längre. Jag storgrät.
Efter kramringen, som alltså går ut på att man går runt i en ring och alla kramar alla, så kollade vi på en film som Sanna klippt ihop av småfilmer från hela året. Superfin verkligen, så mycket skratt, så mycket knasigheter, så många minnen.
Framåt kvällen samlades vi i matsalen, ombytta och omsminkade (inte mycket mascara som satt kvar efter den lunchen...), för fördrink och bananchips tillsammans med lärare, boardingföräldrar, de anhöringa som kommit och lite annan personal på skolan. Klockan sju (något försenad som vanligt) gick bussen mot the Norfolk Hotel där avslutningsmiddagen hölls, ett superfint hotell i Westlands. Denna gången stod Erica och Viktor som toastmasters och även de hade lagt ner ett fantastiskt arbete som också resulterade i en fantastisk kväll. Temat var "studentfestival" där varje student alltså presenterades genom en film, fick ett hyllningstal från någon/några av sina närmsta vänner och en kortfilm med en hälsning från släkt och vänner skickad från respektives familj hemma i Sverige. Jag och Sofie talade till Felicia, var så nervös så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen - att stå på scen och tala i mikrofon inför en massa människor är inte min grej, speciellt inte när delar av talet varje gång jag läste dem innebar att jag höll på att brista ut i gråt, igen. Det gick i alla fall hur bra som helst och Felicia blev jätteglad och överraskad, vilket naturligtvis var det viktigaste!
Efter avslutningsmiddagen gick bussarna vidare till Galileo som numera nästan skulle kunna kallas svenska skolans stammiställe, där hade vi en SUPERBRA kväll. Finner inga ord, flertalet lärare var med, boardingföräldrar, vår rektor Rosie, Eva och sen såklart alla underbara människor som jag levt med och lärt känna under tio månaders tid. Samtliga rockade dansgolvet, många var lite väl runda under fötterna, vi skrattade, vi grät, vi dansade och vi hade fruktansvärt roligt på vår sista kväll tillsammans. Vi behövde för en gång skull inte åka hem när alla andra kom till klubben (annars måste vi alltid lämna klubbar vid klockan ett, pga av säkerhetsrisken och att det annars blir för jobbigt att samla ihop alla) utan fick stanna kvar till klockan tre.
Som skrivet, finner inga ord. Vilken dag, vilken kväll, vilken natt! Hade ett otroligt roligt sista dygn med gänget, och somnade mer än lycklig när vi kom tillbaka till skolan inatt.
-------------------------------------------------------------------------------------
Redan natten till lördagen droppade de första av för att återvända till Sverige, och under dagen har tre busslaster lämnat skolan. Jag har dessutom tagit förväl av två boardingvärdar och alla mina lärare. Det känns konstigt, overkligt, och när man står där och kramas har jag lika svårt att hålla tillbaka tårarna varje gång. Det går bara inte. Imorgon är det min tur.
Vår stad - Hedda & Ebba
Det fanns en tid för länge sen
Vi visste inte om det än
Allt som skulle gå att bli
Men det var fler än bara vi
Stockholms broar, Skånes nätter
Hela stan för våra fötter
Men vi skulle där ifrån
Dags att dra undan ridån
Allt förändras där och då
För vi var bara några få
Som fick från alla ta farväl
Utan helt klara skäl
Planen lyfte med oss i
Omedvetna om vad som kom att bli
Vi visste inte om det än
Denna tid för länge sen
REFR
(Denna staden den är vår
Vi gör det fast vi inte får
Och blir vi groundade igen
Kommer vi ändå hitta hem
Detta land har vi bebott
O gjort det ingen annan gjort
Alla tårar vi har gråtit
Alla ord vi har förlåtit)
Första steget som vi tog
Ned på Kenyas röda jord
Var bara början på vår färd
I en helt ny värld
Wazungu irrade omkring
O fatta inte någonting
Färgar dagar med kemi
Och Naivashas biologi
Zebra blev vårt nya häng
Med ett väldigt udda gäng
Nairobis lyktor blev vårt ljus
När vi for från hus till hus
Rutan den var allt för ful
Med Casa Blanca blev det strul
Ronja hon var helt borta
Fastän hon druckit med måtta
REFR
Styrelsen ja dem fick spel
Även om det delvis var deras fel
Men spelar ingen roll
För nu blev det hård kontroll
Boardingen den var helt kaos
Ja ingen koll på något alls
Men vi älskar er ändå
Även om de som jobbade var få
Pär har massa torra skämt
Ja dem får vi höra jämt
Martin älskar derivata
Även om vi den hata
Lasse är vår nya pappa
Swahilin kommer vi aldrig att fatta
Om det fanns sanning i vad han sa
Vet vi inte än idag
REFR
Savannen fylls av nya liv
Nairobis nattliv går med stil
Toi är vår garderob
All personal värd en applåd
Puppets, kiddibiddies, sweetie, naughty girl
Zanna du med oss kör
Jonas vi gillar din filosofi
Allt från charader till astrologi
Westgate höll oss alla inne
Och påfrestade våra sinnen
Kaos på internatet var ett faktum
När vi förhördes i kontorsrum
Ja, vem skulle kunna tro
Att vi över hela världen glo
När solen gick åpp
Över Mt Kenyas topp
REFR
Tiden rann ut ur våra händer
Efter soliga stränder
Och efter allt vi har fått se
Alla som fått oss att le
Främlingar blev vår familj
Lite mer och allt där till
Efter 290 dar
Finns minnena alltid kvar
REFR x2, stämma
