Sådärja, sist men inte minst tänkte jag sammanfatta fältstudieveckan med en liten film som Ebba (ebbawi.tumblr.com) har filmat och klippt ihop. Tycker verkligen den sammanfattar vår underabra vecka på ett bra sätt! Kolla och njut!

 

 

 

 

Länk till youtube: http://www.youtube.com/watch?v=ESpWzgDUOUQ&feature=youtu.be

Sista dagen på fältstudieveckan, vi var alla trötta och slitna och de flesta var nog ganska glada över att snart få komma tillbaka till internatet, duscha i varmvatten och sova i sängar. Vilken lyx egentligen.

Efter frukosten hade vi en sista programpunkt, vi skulle lära oss mer om själva boskapsdriften i Ol Pejeta. Vi fick kolla in de mobila inhängnader som korna spenderar nätterna i för att undkomma lejonen. I varje inhängnad måste det finnas minst 150-200 djur så de står ganska tätt. Detta är nödvändigt eftersom lejonen egentligen enkelt kan hoppa över staketet, men om djuren står hyfsat tätt ser lejonet ingen yta som den kan landa på och hoppar därför inte över. Kanske är det sådana här inhängnader som krävs på varje gård i Sverige för att hindra vargen från att ta våra boskap?

Vi fick även hjälpa till att fösa in korna i en inhängnad där de sedan föstes vidare in i olika fållor som slutligen ledde till en smal gång där de endast kunde gå en och en. Gången ledde till ett hus där korna duschades med ett speciellt medel när de gick igenom. Medlet är ett slags gift som hindrar fästingar som sprider ECF (East Coast Fever) från att bita korna. Detta görs minst en gång i veckan, oftare under regnperioderna, för att förhindra att sjukdomen sprids. Skulle en ko drabbas av sjukdomen försämras dess immunförsvar drastiskt och leder därmed till döden. 
De har ju inte riktigt samma säkerhetstänk här som i Sverige, medlet var ju trots allt giftigt men sprayades ändå på ett sådant sätt att det kom i kornas ögon och munnar. Flertalet av de något äldre djuren hade väldigt insjunkna ögon, men jag vet förstås inte om det kan ha någonting med medlet att göra. I övrigt fanns det inte någon skyddsutrustning för människorna heller, alla som befann sig i närheten av huset andades in ångorna och de som föste korna vid ingången fick medel på sig dom också. 

 

Måste ändå säga att de hade förhållandevis god djurhållning i Ol Pejeta, visst finns inte samma hänsyn till djurens bästa som i Sverige där vi har mycket stränga djurskyddslagar, men jämfört med många andra länder i världen och andra ställen här i Kenya var den väldigt bra. Till exempel ser man till att alla djuren slaktas på plats i Ol Pejeta så att de inte behöver transporteras långa sträckor i dåliga fordon på extremt dåliga vägar osv. Djuren vaccineras dessutom mot bland annat mul- och klövsjukan och behandlades ju trots allt mot ECF. 

 

Idag sjukanmälde jag mig från skolan för första gången på hela året. Det började igår då jag plötsligt blev extremt illamående och däckade i sängen med över 38 graders feber på kvällen. Idag mår jag bättre men med tanke på kommande fem dagars aktiviteter så valde jag att stanna hemma för att försöka återhämta mig så gott det går. Är glad att jag inte varit sjuk tidigare för det är SÅ tråkigt att vara sjuk här. Legat ensam på rummet och stirrat upp i taket hela dagen - här finns ingen mamma som tar hand om en, ingen katt som ligger och myser vid ens sida, inget badkar man kan bada i och inget kylskåp man rota runt i. Som om det inte räcker att man är sjuk liksom.
Hoppas för tillfället på att något slags mirakel ska ske till imorgon, då påbörjar vi nämligen vår bestigning av Mount Kenya och jag SKA upp för det där berget. Vi åker tidigt imorgonbitti och kommer hem igen på måndag, antagligen helt utpumpade. Som tur är tar vårt sportlov vid då och vi har bland annat planerat in spa och lite andra passande aktiviteter.
Har faktiskt ytterligare något inlägg om fältstudieveckan som kommer att komma upp under veckan så ni kan ju kika in här i alla fall om ni har lust. Valde att sätta inläggen från fältstudieveckan på tidsinställt så att de kommer upp lite då och då, ingen skulle orka läsa allt om jag lagt upp allt på samma gång.. om ni ens gjorde det nu, blev rätt mycket text ser jag nu i efterhand.. 

 

Har packat om ryggsäcken ungefär 347982 gånger för att få plats med allt och för att inte överstiga maxvikten, även varit på Nakumatt i helgen och handlat massor med energibars, choklad och dextrosol. Blir jag bara frisk är jag så redo man kan bli med andra ord.
Här ser ni planeringen för vår bestigning av Mt Kenya, Afrikas näst högsta berg: (Önska mig lycka till, det lär behövas)

 

 

Torsdagen inleddes med en tidig morgon-gamedrive. Även idag hade vi turen att se väldigt mycket djur, inga kattdjur idag men totalt 6 stycken noshörningar (2 black rhinos, 4 southern white rhinos). Dessutom såg vi flera Grevy´s Zebra som är en sorts zebra, även dessa är utrotningshotade och det finns inte många kvar i världen.  

 

På onsdagen lämnade vi bekvämligheterna på campen och åkte istället till en campsite mitt inne i Ol Pejeta, utan inhängnader, tälthus, lounge, toaletter och duschar. Eller, det fanns faktiskt en dusch men det var en såkallad bushdusch där man hämtar vatten från floden, häller i en säck som man sedan hissar upp ovan för huvudet och öppnar en ventil - tror inte det var någon som använde den.. Våra toaletter bestod av grävda hål i marken bakom en presenning, välkommen till bushen!

Efter att ha slagit upp alla tälten åkte vi till Ol Pejetas huvudkontor där en av de som arbetar i projektet höll i en föreläsning. De berättade om hur man under 60- och 70-talet hade drivit bort alla vilda djur, i värsta fall dödat dem för att istället utnyttja all areal till boskap. Under den tiden hade man haft kring 15000 boskap men de hade haft det mycket svårt att få det hela att gå runt ekonomiskt. Idag har man istället utarbetat ett system så att vilda djur och boskap samsas som samma ytor, på så sätt får man in pengar från både boskapen och turism.
Problemet hade tidigare varit att predatorer som lejon och andra kattdjur gav sig på boskapen eftersom de är lätta byten samt att gräset inte räckte till för både savannens gräsätare och boskapen. Lösningen som man kommit fram till är att istället använda boskapen som vertyg för att tvärtom öka grästillväxten. Genom djurens betning stimuleras grästillväxten och deras klövar luckrar upp hård, torr mark så att gräs åter kan växa där. För att undvika predation drivs korna varje kväll in i inhängnader där de är skyddade från predatorer. Dessa inhängnaderna är mobila och flyttas ungefär varannan månad, då är marken där inne så upptrampad att inget gräs finns kvar men så fort marken får vila börjar snart nytt gräs att växa. De stora runda ytorna som inhängnaderna lämnar efter sig kallas för hot spots och vilda djur söker sig väldigt gärna dit eftersom det nya gräset är extra näringsrikt, i slutändan blir det alltså win-win. 

Ol Pejeta driver också flertalet projekt för utrotningshotade djur, bland annat noshörningar. Eftersom Ol Pejeta inte är någon nationalpark kan parken vara inhängnad, det finns dock så kallade korridorer som är utformade på så sätt att alla vilda djur kan passera förutom noshörningar. De hålls alltså kvar inne i parken. Anledningen är tjuvjakten av noshörningar, det finns tyvärr en utbredd, svart marknad för just noshörningshorn i framför allt Asien eftersom de tror att malt noshörningshorn kan bota bland annat cancer. Sanningen är att noshörningshorn består av exakt samma ämne som våra naglar och har alltså inget som helst medicinskt värde. Inne i parken är noshöningarna hårdbevakade och det finns flertalet säkerhetssteg för att förhindra tjuvjakten.

 

När alla hyllorna var klara, inoljade och signerade fick vi alla kika in i klassrummen. De äldre barnen (ca 14-15 år) hade matte och jag blev verkligen förvånad när jag tittade in. De har ju ingen miniräknare eller dylikt och är därmed GRYMMA på huvudräkning. När de räknar ut till exempel cirkelareor och volymer använder de pi i bråkform och räknar ut svaret i huvudet på ingen tid, de skulle slå vem som helst av oss i huvudräkning utan problem.

Framför allt de mindre barnen blev verkligen eld och lågor när vi kom in, vissa var mycket blyga men de ville alla samma sak - ha uppmärksamhet. De höll sig hela tiden tätt, tätt intill en och höll i handen eller kring handleden och kollade på en med stora, nyfikna ögon. Fanns det ingen lärare i rummet sprang de runt, runt, sjöng, skrek och lekte - men så fort någon vuxen entrade rummet blev det knäpptyst och alla kastade sig ner på sina platser. Det är annat än i den svenska skola det.
De fick ställa upp vid svarta tavlan och sjunga för oss, de sjöng både på engelska och swahili, bland annat Huvud, axlar, knä och tå och Klappa händerna om du är riktigt glad. När de sjungit hela repetoaren både en och två gånger var vi några stycken som gick upp och sjöng för dem, samma sånger fast på svenska. Vi lade även till några klassiker som Små grodorna och hoppade som grodor runt hela klassrummet, gissa om barnen tyckte det var roligt! 

 

Läraren berättade hur de arbetade och hur flera barn från skolan lyckas ta sig vidare till universitet i både Kenya och andra länder senare i livet. Hon berättade hur även de minsta barnen går långa sträckor för att ta sig till skolan och att vissa av barnen får sitt enda mål mat om dagen i just skolan. Allt detta är möjligt mycket tack vare stödet från Ol Pejeta Conservancy som ju låter delar av sin vinst gå till stöd åt byarna och dess skolor. 

 

När läraren till slut tecknade att barnen slutat för dagen blev det liv och rörelse vill jag lova, sekunden efter hade jag ungefär tio barn som ville hålla mig i handen, känna på mina kläder, mitt hår och pussa på mina händer. Kommande timmarna blev något av världens jobbigaste men roligaste träningspass, vi kastade omkring barnen, lekte karusell, lekte tafatt, hissade barnen upp och ner och gjorde olika "klapplekar". Alla barn var utom sig av glädje och skrek och skrattade högt, vissa mer "på" än andra men alla ville de bara ha en stunds uppmärksamhet och närhet.

 

Denna dagen bjöd även på världens monsunregn precis när vi skulle gå tillbaka till campet. Regnet öste verkligen ner och vi sprang det fortaste vi kunde längs de leriga grusvägarna. Väl framme vid tälten bytte vi om till badkläder, fick tag i schampoo och balsam och rusade ut i regnet igen, det är inte var dag man duschar i monsunregn men det kan vara bland det underbaraste jag gjort, kallt men underbart!

 

Tisdagen spenderades på en skola i byn, Iruru Primary School. Vi skulle hjälpa dem att bygga nya hyllor i klassrummen och i köket som de kunde ställa böcker respektive grytor osv på. Vi möttes av head teachern som hälsade oss välkomna och berättade lite om skolan, från fönster och dörrar kunde man se mycket nyfikna elever som kikade ut.
Vi delades in i tre arbetslag, jag och några till tilldelades uppgiften att bygga kökshyllorna som skulle vara fastsittande i väggen. Joyce, vår "guide" sa till oss att "Hyllorna ska vara fästa i väggen så ni kommer arbeta inne i själva köket, det kommer inte se ut som ett kök för er - men det är ett kök." 
Hela förmiddagen sågade, hamrade och spikade vi på hyllorna inne i köket, det var ganska svårt för vi hade inga ordentliga verktyg eller ordentligt virke, spikarna var ungefär en halv centimeter i diameter och saknade spets - försök slå i en sådan... Att sedan försöka bygga en rak hylla på en vägg som var allt annat än rak med hörnstolpar som skulle stå på ett stampat jordgolv var rätt klurigt det med, men det var roligt - jag gillar att jobba och hitta egna lösningar och som liten donade jag ofta i snickarboden hemma och byggde allt från hinderstöd till lådor och hus till katterna och i skolan har jag haft träslöjd i alla åren. Dessutom kändes det bra att göra nytta och att hjälpa till, att något så enkelt som en hylla kan göra så många människor glada! 

 

Skolan kunde trots sin enkelhet betraktas som rik. Vissa skolor här i Afrika har endast lokaler och elever, men ingenting annat - alltså inga böcker, inga bänkar, inga stolar, inga lärare - och ändå går barn många kilometer, ibland mil, för att ta sig dit. Iruru Primary School hade det mesta av ovanstående, lokalerna var utrustade med det som behövdes och barnen hade böcker, en ny blyertspenna fick de ungefär var tredje månad. De hade 8 klasser om jag förstod det hela rätt och ett par lärare hjälptes åt med alla klasserna. För tillfället var en av lärarna på mammaledighet i två månader, men de försökte lösa det på bästa sätt i alla fall. 

 

Fältstudieveckan, veckan som vi alla sett fram emot hela året. Beroende på om man läser ekonomi, samhäll eller naturvetenskap så läser man olika fördjupningkurser detta året. Samhällarna och "ekonomiarna" får välja mellan East African Development eller East African Model UN medan vi naturare läser East African Wildlife. Denna veckan åkte vi alla iväg på varsitt håll för att spendera hela skolveckan kopplat till vår fördjupningskurs. I kursen East African Wildlife läser vi mycket om djur och växtlivet här i östafrika, med andra ord växter och djur på savannen. Vi läser mycket om hur ekosystemet fungerar,  vad som påverkar vartannat och vilka olika projekt som pågår, vad de har för syfte och hur de går till väga. 

Denna veckan har vi befunnit oss i Ol Pejeta Conservancy som ligger nordväst om Nairobi i ett område som heter Laikipia. Det är som skrivet ett conservancy och ingen nationalpark så det är alltså privatägt och delvis inhängnat. I Ol Pejeta pågår flertalet projekt för att värna om savannen som ekosystem och bevara den biologiska mångfalden genom att arbeta mycket för utrotningshotade djur som till exempel den vita noshörningen och afrikanska vildhundar. Under veckan fick vi både teoretiskt och praktiskt insyn i en del av de projekt som pågår vilket var väldigt intressant och kul, dessutom hann vi med en hel del safariturer vilket alltid är väldigt roligt!

 

I måndags åkte vi tidigt från skolan för att hinna fram till Ol Pejeta innan lunch, resan tog ungefär fyra timmar. Dagen spenderades inte så mycket i wildlife-anda utan vi fick klättra klätterväg och köra olika banor med mountainbikes samt cykla runt i omgivningarna och verkligen kolla in Kenyas landsbygd från ett annat perspektiv än genom ett bussfönster. Det var jätteroligt, människor vinkade och hälsade och barnen sprang med oss längs vägen, tror kanske inte de är vana vid att se tjugo muzungos (= "vitingar") komma cyklande längs deras landsväg. 

 

Campen var jättefin med tältsalar med riktiga sängar, matsal med långbord, riktiga toaletter och dushar och en stoor typ lounge med soffor och hör och häpna - en TV, som vi visserligen inte kollade på men ändå! Detta var verkligen så långt ifrån vad jag hade förväntat sig som man komma, men jag klagade inte! Detta var en av organisationens huvudcamper så därför var det väldigt fint och bekvämt, campen var dessutom inhängnad med elstaket för att stänga ute vilda djur. Vi bodde dock bara på detta campet de första två dagarna, sen var det dags för den riktiga bushen. 
Även om campen låg förhållandevis civiliseratfanns de vilda djuren alltså precis utanför inhängnaden och på kvällen fick vi gå med ficklampor längs elstaketet och kika på alla de djur som befann sig i närheten. Tyvärr så såg vi inte något mer spännande än antiloper men det var ganska häftigt det med!

 

Utgången i lördags blev riktigt lyckad! Vi var visserligen ett ganska litet gäng som hängde med i partybussen till eventet All for Love på The Loft, men ack så roligt vi hade hela kvällen! Vi har varit på The Loft några gånger förut och där bjuds det alltid på grym, mestadels västerländsk musik - så även denna kvällen. När vi entrade dansgolvet dämpade DJ:n musiken och ropade ut "welcome swedish schooool!" vilket var ganska coolt! Vi stod alla uppe på dansgolvet nästan hela kvällen och dansade och kenyanerna är verkligen inte sena att hänga på - vilken kväll! Hade superroligt så hoppas verkligen på en repris av denna kvällen snart igen.

 

Här kommer några bildern från kvällen, tagna från respektive fotografs facebooksida:

 

 

Känns som flera kommit in i en ny "längta hem"-period, likt den i november när alla bara suktade efter jullov. Själv önskar jag visserligen att tiden ska gå snabbt, men inte för att jag vill att detta året ska ta slut. Tvärtom vill jag hinna njuta, men som de flesta andra som går i skolan vill jag bara ha alla prov, inlämningar och uppgifter överstökade och avklarade och därmed all press borta för världen. Menmen, den som väntar på något gott, får det.

 

Igår var det alla hjärtans dag, Alex och Wilhelm hade köpt in nästan hundra röda rosor som de gick och delade ut till alla tjejer vid frukosten, riktigt gulligt faktiskt! 
På kvällen hade jag, Sofie och Jenny planerat att bjuda Felicia på sin väldigt försenade födelsedagsmiddag, eftersom vi inte fick gå ut den helgen hon faktiskt fyllde år. Vi åkte till ett ställe som heter Zen Garden som tydligen ska ha Nairobis bästa sushi. Det har inte blivit av tidigare att vi åkt till något sushiställe och eftersom Felicia äälskar sushi tyckte vi det var ett bra sätt att överraska henne! Jag är dock inget fan alls av sushi så för min del blev den en kycklingsallad som var riktigt god! Maten var jättebra men tyvärr så var servicen, som på 9/10 ställen här i Nairobi, inte så bra trots att det var en väldigt fin restaurang. Vi satt i timmar och bara pratade om allt och inget, var verkligen hur trevligt som helst - jag är så glad att jag har lärt känna dessa tjejer!

Efter middagen fick vi ännu fler röda rosor som vi posade så fint med *host* på parkeringen där vi var tvungna att vänta på taxin i en timme, men vad gjorde det i detta sällskapet? 

 

Idag blir det mestadels plugg, vill skriva klart min historiaessä om Europas 1700-1800-tals historia innan vi drar till Ol Pejeta på fältstudievecka. Ikväll däremot står det utgång på schemat, det ryktas om att svenska skolan ska till The Loft och dansa loss! Watch out!

 

Såg denna klockrena bild som Sanna (www.sannasafrika.se) tog förra veckan när de var påväg till en fotbollscup och var bara tvungen att låna den. Har man bussfönsterna öppna här i Kenya och bussen saktar in vid ett farthinder, korsning, rondell eller i en kö får man nämligen räkna med mer eller mindre påträngade kenyaner som vill sälja allt från krimskrams till frukt eller grönsaker. 

 

Helgen spenderades vid Lake Naivasha, en sötvattensjö i Nakuru County, nordväst om Nairobi. Det tog ungefär två timmar att åka dit med buss. I lördags åkte vi direkt till Sanctuary Farm, ett stall ägt av en brittisk kvinna som ligger i närheten av campet vi skulle bo på. Vi möttes av stora hagar med trästaket och stallar i fint skick, hästarna var i fint hull, var helskodda och hade utrustningen som passade, något som tyvärr inte är standarden här i Kenya. Området bortom hästhagarna var som en mindre nationalpark, den var inte inhängnad så vilda djur, främst gnuer, zebror, giraffer och antiloper kommer och går som de vill. Jag såg några hagar där de bara hade en övre tråd så att de flesta av de vilda djuren men inte hästarna kunde komma under. 

Vi blev tilldelade våra hästar, jag fick en supertrevlig, fyra-årig valack, fortfarande lite "unghästig" i kroppen men väldigt duktig för att bara vara fyra år! Vi var ett gäng på fem-sex stycken plus två guider som gav oss iväg. De följande 1,5 timmarna kan vara det bästa jag upplevt i hela mitt liv. Vi red genom flockar av gnuer och zebror, och inom tio-tjugo meter från giraffer, vi red över savannen, genom små skogsparti och genom ett vattendrag. Genom vattnet passerade vi två gånger, andra gången frågade var guide, Robert: "är ni rädda om er skor?", jag kollade ner på mina ridskor som jag förvisso är väldigt rädd om men beslutade mig för att det var värt att offra dem - sen satte vi av i galopp genom vattnet. Det var helt underbart roligt, jag försökte hålla munnen stängd för vattnet som stänkte upp överallt och sköljde över mig, men det var omöjligt, jag skrattade högt under hela galoppen! Hästarna tyckte det var minst lika roligt som vi, frustade och försökte öka takten, tror aldrig jag upplevt en sådan frihetskänsla! - detta måste jag göra om!

 

Kvällen spenderades i campet, där fanns en liten restaurang som bland annat serverade jättegod pizza. Vi satt på stora kuddar vid ett lågt bord och åt, pratade och hade allmänt trevligt. De flesta var dock väldigt trötta efter lördagens aktiviteter, de som inte ridit hade varit i Hells Gate och cyklat/vandrat, så vi gick och lade oss i tälten ganska tidigt. Innan vi somnade fick vi veta att vi inte under några omständigheter fick gå nära elstaketet som var max 20 meter från vårt tält, eftersom flodhästarna brukar uppehålla sig där på nätterna.. Några flodhästar märkte vi som tur var inte av men fåglarna gjorde oss väl medvetna om deras existens heeela natten. 

 

Är så nöjd med denna helgen och vi började redan igår att planera en resa till Naivasha och Sanctuary Farm på sportlovet, skulle vara så roligt så jag hoppas verkligen att det blir av!  

 

Här kommer några bilder från ridningen tagna med min "kenyamobil" (=en uråldrig Sony Ericsson utan värde ifall man blir rånad/tappar den osv.), därav den dåliga kvalitén.

Det där med att få gå till Junction och andra köpcentrum har det varit lite från och till med den senaste tiden. Senast igår gav de klartecken att det var fritt fram så länge man inte var där i timmar och bara "hängde". Idag fick vi dock nya bud, tydligen har det kommit mer konkreta indikationer på att Junction är hotat och även andra platser har blivit terrorhotade. Med andra ord har vi varit "inlåsta" på skolan hela dagen, redan imorgon kommer vi dock få åka till mindre köpcentrum igen. Jag väljer att säga inlåsta inom situationstecken eftersom jag personligen inte ens vill gå utanför skolan vid sådana här tillfällen, det känns bara obehagligt. 

Det är så läget ser ut här i Nairobi just nu, tråkigt men sant. Desto bättre passar det att vi inte kommer befinna oss här i Nairobi så mycket de kommande veckorna. I helgen åker jag till Lake Naivasha och rider bland vilda djur, ska bli så underbart, om två veckor spenderas hela skolveckan i Ol Pejeata i samband med vår fältstudievecka och veckan där efter skall vi bestiga Mt Kenya! Sportlovet är fortfarande något oklart var det ska spenderas, många ska till kusten men vi funderar på att ta ytterligare en tur till Naivasha på en "ridweekend" eller kanske till Amboseli. Tror det kommer bli hur kul som helst i vilket fall!

 

Något jag glömde berätta i fredags var att vi i samband med ett projekt vi har i englskan var och voluntärarbetade på barnhemmet New Life Home Trust här i Nairobi efter skolan. Det ligger bara några kvarter från vår skola och tar emot barn som blivit övergivna på ett eller annat sätt, de bygger hela sin verksamhet på voluntärarbete. Jag har faktiskt inte varit där tidigare men flera från internatet har varit där och hjälpt till flera helger. Det finns olika avdelningar med barn i olika åldrar, vi var ute med 2-3 åringarna och lekte och de blev superglada när vi kom. Barnen vart väldigt förtjusta i mitt långa blonda hår som jag dumt nog låtit vara utsläppt och en liten flicka ägnade lång tid åt att undersöka mitt halsband. Tror nog jag kommer att åka tillbaka någon gång snart och voluntära igen!

 

För övrigt är mina skavsår helt läkta nu, endast fyra dagar sedan jag inte hade något skinn på min högra häl och världens sår på vänstra och idag så hade jag vanliga skor på mig; det där med honung är verkligen ett hett tips! ;)

 

Om jag inte var speciellt pigg när klockan ringde igår morse klockan fem, var jag om desto mindre pigg när den även imorse började plinga kvart i fem. Idag slapp vi dock bestiga fler berg, istället bar det av i safaribussen till Nairobi National Park för djurräkning. Djurräkning är någoting som går av stapeln första söndagen i varje månadn och i vår naturvetenskapliga specialiseringskurs East African Wildlife så ingår det att vara med på minst en sådan här räkning. Man blir tilldelad ett visst område inom natinalparken och sen kör man längst alla utsatta vägar inom detta området och räknar alla djur man ser (utom vissa fåglar som är för vanliga för att noteras). Vi blev tilldelade ett skogsområde vilket kan vara både en för- och en nackdel. Det är nämligen väldigt svårt att få syn på några djur, men å andra sidan är det inte lika många djur att räkna - att räkna en gigantisk flock impalaantiloper mitt ute på savannen kan nämligen också vara rätt svårt. Vi fick ändå se en hel del, ingen leopard visserligen men flera dikdikantiloper, bushbucks, bufflar, crowned cranes, lejon, vita noshörningar och allt det där "vanliga" som zebror, impalor, eland, hartebeest, massa-fåglar-som-jag-inte-kan-namnen-på, babianer osv..

 

Efter att vi räknat klart inom vårt område tog vi en extra tur i resten av parken, bara för att det är så roligt att åka på safari. Älskar att stå i sätet men armarna mot det stekheta taket, solen i ögonen och vinden i håret, det var helt klart värt att gå upp klockan kvart i fem imorse. 

 

 Som träning inför Mount Kenya och som schemalagd friluftsdag besteg vi igår Mount Longonot, en gammal vulkan i södra Great Rift Valley - den hade sista vulkanutbrottet i slutet av 1800-talet. Vi gick först upp till kratern, sen runt hela kratern innan vi gick ner samma väg igen. Lunch åt vi på högsta toppen, 2780 meter över havet, riktigt fin utsikt! 

Det tog cirka 45 minuter att gå upp respektive ner och drygt tre timmar att gå runt hela kratern, och då gick jag i den snabbaste gruppen. Det var en sträcka på 1,5 mil så det var egentligen inte speciellt långt, men det var för det mesta väldigt brant och tungt att gå - ibland var man till och med tvungen att klättra för att ta sig upp eller ner. 
Hade fått höra innan att denna vandringen av vissa ansågs vara jobbigare än bestigningen av Mount Kenya så var inte jättetaggad, speciellt inte när klockan ringde klockan fem på morgonen. Som vanligt så underskattade man situationen både före och efter, men inte därimellan. Innan sa vi "äsch, det ska nog inte vara så jobbigt att gå upp för den där lilla kullen" och efteråt tyckte vi tiden hade gått fort och att det faktiskt inte hade varit så jobbigt. Men när man tänker efter så var det bitvis riktigt jobbigt, speciellt när solen gassade och man knappt kunde andas för allt damm. Tycker dock ändå det var en mestadels positiv upplevelse, utsikten var sååå underbar och man fick en riktig "on top of the world"-känsla när man gick uppe på kraterns kam med mer eller mindre stupliknande sluttningar både till höger och vänster. Gick ju dessutom tillsammans med Felicia, bästa vändringskompisen någonsin! Vi går i precis samma tempo och pratar nästan konstant vilket får en att glömma bort trötta muskler och tiden att bara springa iväg!

Fick lite skavsår efter kängorna, eller rättare sagt, när jag drog av compeeden när jag kom hem, eftersom jag trodde att jag inte hade fått några skavsår, så följde skinnet på min stackars häl med och blottade värsta köttsåret... Det sved fruktansvärt i duschen och några andra skor än flipflop var otänkbart. Mamma ordinerade genast honung på såret och tro det eller ej men idag är det redan mycket bättre, eller iaf inget köttsår. Var tvungen att googla, och honung ska tydligen vara värsta dunderkuren för det mesta (trodde bara det hjälpte för ont i halsen) - det används på riktigt som substitut för antibiotika på vissa sjukhus och vissa säger att det i framtiden kan tänkas helt ersätta antibiotikan. Det ni.