Dag 290 - Sista inlägget
Så var det dags, mitt sista inlägg. Lever i något av en förnekelse för tillfället, inte ska väl jag lämna allt detta, inte har jag väl sovit min sista natt undermyggnätet med alla mina fina, älskade kenyavänner inom 30 sekunders gångavstånd från min dörr, inte är väl det så det är? Jag har inte alltid kommit så bra överens med alla här på internatet, man kan naturligtivs inte bli bli bästa vän med alla, men likväl har jag gråtit lika mycket varje gång någon har lämnat de senaste dagarna och jag har kramat varenda en lika hårt med ett "hejdå, ha det bra, jag hoppas att vi ses snart igen". Det känns så sorgligt att allting nu har tagit slut, att jag aldrig mer kommer att bo i rum 10A på svenska skolans internat och varje kväll äta kvällsmat med hela min stora Kenyafamilj. Det faktumet har ännu inte hunnit sjunka in.
Väskorna är packade, rummet är städat och jag ska snart ta en sista dusch i vår fjärdedels kvadratmeter stora dusch. Sen är det dags, efter kvällsmaten (ber till gud att det INTE blir korvbollar....) rullar bussarna mot flygplasten. När vi, dvs. alla skåningar och ett par stockholmare, har lämnat är det bara fyra stackare kvar här på internatet som alla åker imorgon. Det har varit riktigt jobbigt att vara kvar ända till slutet, att se alla rum tömmas och alla människor åka. Väntan har varit lång, jag har försökt slå ihjäl lite tid genom att ligga och sola vid poolen men har varit så otroligt rastlös hela dagen så slutar bara med att jag går och pillar med nåt annat.
Försöker fokusera på att komma hem istället för att lämna och på att återse istället för att ta förväl. Det går sådär, även om jag såklart ser otroligt mycket fram emot att springa ut i ankomsthallen på Kastrup imorgonbitti. Det ska bli så skönt att äntligen få komma hem, få krama om alla, och få sommarlov på riktigt! Känner mig trots allt ganska klar här, och jag tror att jag är redo att vända blad trots att avsked alltid är jobbiga. Vad som än händer kommer jag alltid att bära med mig alla minnen och lärdomar från detta året i mitt hjärta, och jag är säker på att jag alltid kommer att se tillbaka på tiden som ett av de bästa åren i mitt liv.
Med dessa orden tackar jag för mig, tack alla som har följt bloggen under året - det har varit så roligt att se att så många har kikat in för att se vad jag har haft för mig! Stort tack, vi ses snart!
Framför allt: tack till alla fantastiska människor - nyfunna vänner, lärare, boardingföräldrar och alla annan personal på skolan som gjort detta året till ett av de bästa i mitt liv.
Kenya / SSN i ett nötskal
- En av våra vakter här på skolan, Matthew, svarar ALLTID med "I´m fine thank you" när man säger hej.
- Att åka buss här kostar oftast under 1 svensk krona. SwedKen-taxi tar däremot sjuka överpriser.
- Varje söndag vaknar du alltför tidigt av sång och musik från närliggande kyrkor där kenyanerna sjunger gospel och tar i från tårna. Kan vara väldigt mysigt ibland, meen ibland inte.
- Det bästa med att bo på internat är att man alltid kan vara spontan, man har bästa vännerna 30 sekunder från dörren, vi har en fet pool i trädgården, zebra och zebrabalkongen har de mysigaste sofforna och efter frukosten kan man sova en timme till innan det är dags att gå till första lektionen.
- Vatten är ingenting man kan ta för givet.
- Inte elektricitet heller för den delen, strömmen går minst ett par gånger i veckan.
- Internetuppkoppling skall definitivt inte tas för givet.
- Med tanke på ovanstående är sisådär 5 minuters fördröjning på Skype inget ovanligt.
- Trots att vi levt i ett U-land och trots faktumet fyra punkter ovan, kan man gå in i tvättstugan och hitta 5 tvättmaskiner med en skjorta i varje - alla inställda på "fintvätt".
- Man tror det ska vara varmt i Afrika, men så är det inte alltid - dunjackan har kommit väl till pass vid ett flertal tillfällen.
- Monsunregnen får svenskt ösregn att framstå som duggregn. Det går att duscha och tvätta håret i regnet utan problem, det kommer definitivt mer vatten än i vår dusch i alla fall.
- I Kenya lever alla stenhårt efter filosofin "Hakuna Matata" och "pole pole" - ingenting går fort. Speciellt inte kassakön på Nakumatt, även om det bara står två personer framför dig i kön kan det likväl ta minst en halvtimme.
- Att åka med svenska partybussen en riktigt bra utekväll borde alla få uppleva. Högtalarna är dock sprängda vid det här laget och det knastrar en hel del, men bra drag är det!
- Alla tomter är omgivna av höga murar med antingen taggtråd, krossat glas eller elstängsel överst.
- Efter en resa eller utflykt byter samtliga på internatet profilbild på facebook.
- Nästan varje gång man går utanför ser man någon polis/vakt/militär med en AK-47:a över axeln. Skolans egna vakter har en hög med basebollträ och batonger innanför gaten.
- Många tror att man inte behöver solkräm eftersom de aldrig använder det hemma, vilket skämt.
- Det finns fartgupp överallt, även på de mest obefogade ställena. Oftast har man dessutom minst 5-10 stycken knutor på rad med såfär 30-40 meters mellanrum...
- Ringer man till numret som motsvarar Sveriges "112" är det mest troligt att ingen svarar.
- Sista veckorna låg nästan alla på internatet ute och pressade vid poolen så fort solen tittade fram - i ett desperat försök till att leva upp till solbrännan alla förväntar sig att man ska ha efter att ha bott i Afrika i tio månader.
- Vår idrottslärare, Tina, är alltid sådär sprudlande glad så att man inte kan låta bli att le i hennes närhet. Få människor sprider så mycket poritiv energi omkring sig som hon gör! Hennes friskispass är dessutom roligaste träningen någonsin, alla ler rakt igenom passet!
- YOLIKO står för "You Only Live In Kenya Once"
- En av våra vakter, Patrick, har lärt sig lite svenska och hälsar alltid med "Hej! Du är fin, hur mår du?"
- Tack vare/på grund av den röda jorden har alla vita/ljusa skor och strumpor färgats oranga.
- Att hitta brev/vykort/paket i sitt postfack när man bor 670 mil hemifrån är bland det bästa som finns!
- Pär Vamborg, min lärare i Ke1, Ke2, Bi1, Bi2 och EA Wildlife (japp, hade honom ett par timmar varje dag) drar de torraste skämten man kan tänka sig, men jag har faktiskt lärt mig att skratta åt dem. Han är för övrigt en fantastiskt bra lärare som alltid får mig att göra mitt bästa. (Han är dessutom typ skåning, ett stort plus i kanten här bland alla stockholmare)
- Det känns som om alla i Nairobi känner till svenska skolan, vart man än kommer nickar de flesta igenkännande. Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.
- Vi har levt tillsammans i tio månader och tycker att vi känner varandra utan och innan, men vet egentligen löjligt lite om varandras liv hemma.
- Kenyaner äter mat för att bli mätta, inte för att det är gott. Följaktligen är inte den kenyanska lunchen vi får en eller två gånger i månaden min favoriträtt.
- Rwandaresan var nog bästa resan på hela året, bada i Nilen, riverrafting på Nilen, bergsgorillor - you name it. Upplevde mer på tio dagar än vad många gör på en hel livstid.
- Att åka på safari kan vara det bästa som finns. Ridsafari är definitivt det bästa som finns. Att känna vinden i håret, vare sig man sitter på hästryggen eller står upp i sätet i safaribussen är fantastiskt. Det är alltid lika spännande och roligt att spana efter djur, och när man får se dem njuter man bara av ögonblicket - just där och då.
- Zebror kan nog vara det vackraste djuret på savannen, hästmänniska som jag är.
- Att bo på internat är otroligt påfrestande, somliga har inte fått lära sig vad respekt är och har svårt att anpassa sig efter andra. Att ständigt behöva anpassa sig efter dessa blir extremt påfrestande i längden.
- Kenyaner är aldrig blyga, tvärtom extremt öppna. Tvärt emot oss skygga svenskar... Här står man inte upp i bussen för att "slippa" sätta sig brevid någon man inte känner - här sitter alla på varandra för att tränga in så många som möjligt i matatusarna.
