Efter den där kvällen på Casablanca och dess följande måndagsmöte trodde jag inte att någonting kunde bli värre, men ack så fel man kan ha. Gårkvällen var utan tvekan det sjukaste jag upplevt i hela mitt liv och jag har aldrig tidigare varit så arg eller upprörd. Idag är jag mest ledsen och besviken på hur andra snart har lyckats förstöra hela det här året för mig och många andra. Det var nära att jag bokade en flygbiljett hem igår, för fortsätter det såhär vill jag inte vara kvar. Allting är upp och ner och stämningen kan inte bli värre, det kan jag nästan säga med säkerhet den här gången. Imorse åkte den första hemskickade personen hem. Vad som händer nu tror jag inte det är någon som vet, men jag ser inte fram emot kvällens måndagsmöte.

Här kommer lite blandade bilder från veckan som gått, låter bilderna tala för sig själva. Dessa bilderna är tagna av antingen Felicia, Jenny, Sara eller Sofie.

Kom tillbaka till skolan igår kväll, trött och utsvulten efter 14 timmars bussresa. Resan hem flöt i alla fall på utan några större missöden, på ditvägen hade vi nämligen inte lika mycket tur. För då, när det bara var en ynka kvart eller så kvar och alla var lagom trötta och griniga pga diverse småsaker som redan försenat oss så gav vår buss upp. Vi befann oss mitt ute i ingenstans med mörker och skog vart man än vände sig och just då bestämde sig motorn för att lägga av totalt. Busschauffören meckade lite med motorn och lyckades faktiskt få igång bussen igen efter ett par försök och jublet steg, glädjen blev tyvärr inte långvarig för hundra meter längre fram dog bussen igen och denna gången gick den inte igång igen. Vi fick först inte gå ut eftersom vägen vi stog på ansågs för farlig, inga lampor förutom bussens varningsblinkers samt massa matatus och lastbilar som körde förbi som galningar. Tills slut var vi i alla fall tvungna att gå ut i det höga gräset efter varningar om att inte trampa på några ormar och att absolut inte gå ut på vägen, där stod vi sen i mörkret mitt ute i ingenstans och lastade ner allt bagage från bussens tak i väntan på att någon av de andra bussarna skulle komma ifatt och plocka upp oss. Det hela slutade väl och bussen var faktiskt inte ens sönder, busschauffören hade bara gjort en liten missberäkning gällande mängden bränsle som skulle gå.....

Väl framme på hotellet åt vi supergod mat innan det visade sig att ena bussen kört iväg igen, med bl.a. mitt bagage... Strömmen passade dessutom på att gå lagom till att vi skulle hitta till våra rum så där irrade vi omkring utan att veta vart vi skulle, men till slut hittade vi rätt och ganska snart låg vi i våra sängar och sov.

Eftersom allting var kolsvart kvällen vi anlände häpnade jag nästan av synen som mötte oss nästa morgon, plamerna, blommorna, poolen, solstolarna, stranden, HAVET, uteserveringen etc. Hej paradiset! Allt var verkligen så fiiiint! Men man skulle också kunna säga: hej bastun! Våra rum var tack och lov rejält nerkylda tack vare en AC så när man gick ut var det som att gå in i en vägg av värme, bokstavligen. 

Dagarna spenderades till stora delar vid poolen eller på stranden, solandes, badandes eller så kunde man bli masserad, vi hann även med tre rundor till Watamu Village där vi shoppade och åt glass (och ja, det var verkligen Kenyas bästa glassbar, vågar nästan säga afrikas, eller världens? Har aldrig ätit så god glass!), en dag var vi ute med båt och snorklade, gick iland på en liten sandö som blottades när tidvattnet var som lägst samt låg och solade på båttaket, vidare gick vi en morgon ut på en promenad till en mangroveskog och plaskade omkring lite. En kväll var vi ute med en segelbåt, en ganska liten båt liknande de handelsbåtar som användes på Afrikas östkust för jag-vet-inte-hur-länge-sedan, vi blev bjudna på dricka och snacks i mängder och i solnedgången badade vi från båten - den bästa upplevlsen på hela veckan om ni frågar mig. Kvällsmat åt vi på hotellet på uteserveringen med mysiga lampor och havet ett stenkast bort, hur härligt som helst. De flesta kvällarna fick vi gå ut och dansa på en klubb som heter ComeBack, och till vår stora förvåning sa de "ni får vara ute så länge ni vill, bara ni tar bussen hem!" - första gången någonsin vi inte hade en bestämd tid att passa. Stackars Jonah fick köra många bussturer nattetid, men lika glad var han för det! 

Sammanfattningsvis har jag haft en toppenvecka med fint väder i otroligt vackra omgivningar och framför allt med fina och underbara människor! Trots flertalet skitsaker som tydligen inte går att undvika lyckades vi behålla humöret på topp hela veckan och njöt i fulla drag!

 

Jag klarade det. De senaste två veckorna har varit tuffa men nu är de äntligen över, har sällan känt mig så välförtjänt av ett lov faktiskt. Allt har gått i 180 den senaste tiden och idag är första dagen på två hela veckor som jag inte satt mig och pluggat efter skolan, vilket naturligtvis känns helt fantastiskt. 
Jag fick tyvärr inte den där härliga nu-är-det-lov-känslan som brukar infinna sig efter sista lektionen innan ett lov, antagligen av den anledningen att skola och hem numera är samma ställe vilket har sina för- och nackdelar, fast flest fördelar. Ska ju förstås inte vara kvar här på internatet hela lovet så imorgonbitti kommer den där lovkänslan nog komma krypande i alla fall, då bär det nämligen av till kusten med hela SSN-gänget! Vi ska till ett ställe som heter Watamu och såhär beskriver Pia det i veckans internatbrev:

 

Watamu ligger 12 mil norr om Mombasa och var tills för inte så längesen bara en liten fiskeby. Idag är
Watamu en av de mest populära kustdestinationerna i Kenya med bland de bästa stränderna i
världen. En klar favorit! Byn har fått en genomgående italiensk prägel, vilket ni kommer att märka på
utbudet av restauranger och hotell. Här finns bland annat Kenyas bästa glassbar!
Välkomna! Karibuni! Welcome! Benvenuto till WATAMU!!

 

Låter ganska bra om ni frågar mig! Ser verkligen fram emot att få komma iväg från skolan och internatet, slippa stressa över prov utan bara koppla av och njuta i en hel vecka. Det är mer än välbehövligt kan jag lova!
Vad jag har hört så kommer det finnas wifi på hotellet så jag hoppas att det stämmer, annars min kära familj och mina kära vänner hörs vi igen om en vecka! Ha det bra, för det ska jag ha!

Idag fick vi åka till junction igen för första gången på minst en månad. Egentligen så vill boardingen fortfarande inte att vi åker dit men idag var vi så illa tvungna. Vi skulle nämligen inhandla malariaprofylax som var beställda till apoteket samt andra nödvändigheter på Nakumatt inför resan till Mombasa. Malariamedicinet tog dock slut trots att det var förbeställt så vi var bara några få som hann köpa, de sa att de skulle få in mer om en timme men eftersom en timme här i Kenya snabbt kan bli både tre och fyra timmar så gick vi till Planet Yoghurt och gottade oss istället. 

 

 

Har öven hunnit med ett besök på Nairobi Hospital idag. Denna gången var det för att vaccinera mig mot gula febern, hemma sa de att jag inte behövde den men tydligen gör jag det i alla fall. Det tog totalt nästan 3 timmar eftersom trafiken som vanligt var kaos. Det finns verkligen inga trafikregler här, speciellt i rondeller är det fullständigt kaotiskt, alla kör in huller om buller och det bildas köer inne i rondellen och folk byter fil hit och dit. Jag blir lika förundrad varje gång vi lyckas ta oss genom en rondell helskinnade. Hursomhelst, vi hade inte bokat någon tid så jag trodde vi skulle få sitta och vänta i evigheter men det gick faktiskt ganska snabbt för att vara här i Kenya. De var dock väldigt omständiga, massa papper skulle fyllas i, blodtryck och tempen skulle tas och de tog upp ny nål och bytte minst två gånger - vilket förstås bara är bra, hellre det säkra före det osäkra. 

 

Ikväll har jag suttit uppe på zebrabalkongen och pluggat kemi2 med Felicia, tror faktiskt röran i mitt huvud har börjat ordnas upp nu men förhoppningsvis ska det bli ännu klarare innan provet på torsdag. Har ytterligare ett prov i biologi1 på fredag men sen är jag äntligen fri och har klarat av den längsta skolperioden utan lov samt mer än halva höstterminen. Med andra ord hälften av tiden innan jag får åka hem till Skåne och krama om alla mina nära och kära, mysa med mina djur, baka pepparkakor, gå på julkonsert, fira jul och nyår och bara njuta av att vara hemma.

Tillbaka från en fantastisk helg i bushen, utan tvekan den bästa helgen sedan jag kom hit. Ska försöka beskriva allt vi sett och upplevt med risk för att jag kommer att överkonsumera adjektiv som vackert, fantastiskt och underbart.
Vi var bara sex tjejer som hoppade på bussen till Tinas bushcamp igår, och det var så skönt att få åka iväg och bara umgås med några få. Att vi därtill fick fyra platser var i bussen att bre ut oss på skadade inte heller.
Efter ett snabbt stopp på Nakumatt i Karen där vi inhandlade bananer och choklad, tog det inte långt tid innan vi befann oss mitt ute i vildmarken. Ett oändligt, orört landskap bredde ut sig vart man än vände sig, fantastiskt! Vid ”infarten” till campet mötte Tina oss med sin bushcar eftersom bussen inte kunde köra längre än dit. Vi lastade över all vår packning i bilen och medan Tina körde i förväg började vi vår promenad upp till campet. En masai vid namn Daniel visade oss vägen och berättade lite om sig själv och hur de lever i masailand som han kallade det. Det var roligt att höra, det kändes betydligt mer äkta än när vi besökte masaibyn i Masai Mara som bara var en så kallad turistby. 
Vi gick i ungefär i en timme innan vi kom fram, det var jätteskönt att gå efter att ha åkt buss ganska långt och dessutom var allting runtomkring så fint. Det var så verkligt men ändå inte. Vi var mitt ute i ingenstans, på en plats dit inga turister kommer och runt omkring oss fanns all denna orörda, vackra natur. Det var så stillsamt, så tyst och luften var så klar. Inte folk överallt, bilar som tutar och avgaser som får en att hosta.
Utsikten och bushcampet var verkligen breathtaking, det var så fantastiskt fint och fridfullt, tycker alla borde får spendera en helg på ett liknande ställe bara för att få känna känslan och se allting. Det går verkligen inte beskriva det på ett rättvist sätt med varken ord eller bilder. 
Efter att Tina visat runt oss och vi packat upp våra saker i tälten gick vi allesammans upp till viewpoint där vi satt och såg på solnedgången, magiskt.
Kvällsmaten bestod av oxkött i vitlöksmarinad som vi grillade och till det hade vi potatissallad och grönsaker, köket här på skolan hade verkligen tänkt på allt när de packade vår kylväska! Tror detta kan ha varit den godaste middagen jag ätit sedan jag kom hit till Afrika, och jag är ganska säker på att de andra håller med mig! Till efterrätt grillade vi bananer och choklad och sedan satt vi resten av kvällen runt lägerelden. 
Marken var jättestenig så trots att vi hade två liggunderlag var låg vi allt annat än bekvämt... Men med lite kläder, jacka och handduk under sig gick det ganska bra. Det bästa med tältningen var ändå stjärnhimmeln! Vi struntade nämligen i tältduken och eftersom innertältets tak bara var myggnät såg vi himlavalvets alla stjärnor lysa ner på oss. Att sova under bar himmel är sagolikt, men att sova under bar himmel mitt ute i bushen dit inga andra än naturens egna ljud eller ljus når är oslagbart.
Imorse gick vi alla upp till viewpoint igen för att kolla in solnedgången, tog inte med min kamera eftersom det ändå var lönlöst att försöka fånga det på bild, men fint var det! Resten av morgonen/förmiddagen spenderade vi på bushcampen; vi åt en lång frukost, packade ihop alla saker samt satt på Tinas veranda/uteplats, pratade och bara njöt av livet.

Tror inte jag mått så bra på länge som jag gjorde igår när jag steg ur bussen mitt ute i vildmarken. Det var så skönt att bara få strosa omkring, överväldigas av omgivningen och helt enkelt bara vara. Jag behövde verkligen det här, jag behövde få komma bort, andas ut och ta nya tag. Tror inte jag hade kunnat göra det så fort eller så bra på någon annan plats och jag är så tacksam för att underbara Tina tog med oss till denna idylliska plats.

Skolveckan har gått mycket bättre och fortare än förväntat, är totalt utpumpad med väldigt glad just nu. Har en hel del plugg kvar inför nästa vecka men tror jag har läget under kontroll. 
Det är fortfarande smått kaos här på internatet, ingen vet ännu om alla kommer vara kvar här om en vecka eller om någon kommer att bli hemskickad. Vi väntar spänt på ett beslut från skolledningen. Hälften av tjejerna hade ett möte idag angående det som hänt, ytterligare lite saker kom upp som jag inte kände till. Bland annat vissa av de smeknamnen som några av killarna har gett tjejerna, tycker det är skrämmande att man ens använder så vidriga ord. Tyvärr så är de ju väldigt vanligt förekommande på nästan vilken skola som helst i Sverige så många tycker inte det är någon big deal. Skrämmande som sagt.

Känner att jag behöver komma bort från internatet och stan ett litet tag så helgens aktivitetsschema passar mig bra. Imorgon är vi ett litet gäng tjejer som ska åka upp till Ngong Hills till Tinas bushcamp och stanna över natten. Man kan inte ta sig hela vägen med buss utan vi ska vandra den sista biten upp till campen. Låter lagom civilicerat för mig, saknar stora, öppna ytor! Vi ska tälta, grilla och gå på safariwalk över savannen med masaierna, detta kan bara bli bra! Hörs på söndag!

 

Har varit ganska kaosartat här på internatet denna veckan så har inte riktigt vetat om och i så fall hur mycket jag ska skriva. Som jag skrev sist hade jag en jättebra kväll i fredags på Osteria och sedan Casablanca, trots vissa händelser. Händelserna jag syftar på är hur vissa människor inte kunde hantera alkoholen och därmed var så redlöst berusade att de skämde ut oss alla rejält. Boardingpersonalen blev inte glada och klubben vi var på är vi numera portade ifrån. Det har under de senaste veckorna dessutom kommit fram andra tråkigheter som mobbning, inbrott, fiffel med övervakningssystemet och andra former av vandalism. Vårt måndagsmöte som i vanliga fall brukar gå ut på att vi i matsalen sitter och samtalar lite med våra boardingföräldrar om kommande aktiviteter, saker som är bra eller saker som bör förbättras, blev i måndags till ett möte av en betydligt strängare och bistrare karaktär. Vi satt uppradade i biblioteket för att de vuxna skulle kunna ha ögonkontakt med var och en av oss och istället för två vuxna hade vi nu hela skolledningen, internatföreståndaren och boardingföräldrarna framför oss. Sex vuxna med allt annat än glada miner.
Vår rektor Thomas inledde och sa att med tanke på vad som skett på internatet under den senaste tiden, speciellt den senaste helgen, har ledningen suttit i ett krismöte hela förmiddagen vilket resulterat i en hel del regeländringar. Därefter tog skolledningens ordförande vid och även om han började med att säga att det som komma skulle egentligen endast rörde ett fåtal elever, fick vi nog alla en dålig känsla i magen när han berättade om hur kollosalt dåligt vi betett oss och hur vi smutskastat hela SSN och alla svenskar i Nairobi. Han använde nämligen endast pronomet ni. Inte en enda gång kunde han uttrycka det så som det egentligen är, dvs. några få av er. Visst är vi ett kollektiv, och även om vi nu alla bär samma stämpel är det bara ett fåtal av oss som bär skulden till den. 

Jag har full förståelse för peronalens besvikelse och ilska och jag håller med dem. Kaoset i fredags, mobbning och skadegörelse är fullkompligt oacceptabelt. Kan inte sätta ord på hur sjukt jag tycker att det är. Det var ju inte såhär det skulle vara att bo på internat. 

Mötet slutade i kaos, alla elever var jätteupprörda och de vuxna likså. Hade vi inte dragit ett streck där och då hade debatten kunnat fortsätta hela natten, vilken den visserligen ändå gjorde, i korridorerna, på rummen och i allas tankar. 

Dagarna sedan dess har det varit väldigt spänt, både mellan elever och personal men också tyvärr mellan oss elever. Framför allt går ryktena, ska någon bli hemskickad, vem eller vilka blir det i så fall? Förhoppningsvis får vi reda på det imorgon. 

 

För övrigt har det inte hänt så mycket. Om det nu finns några gudar så har de i alla fall varit på min sida de senaste dagarna, mina sex prov på två veckor har nu krympt till fyra stycken och det känns inte längre som att försöka springa genom en tegelmur. Konstig metafor, jag vet. Jag längtar visserligen fortfarande otroligt mycket tills nästa torsdag på kemiprovet är gjort och det endast finns en slapp fredag mellan mig och en veckas solsemester i Mombasa.

Någon sa för några veckor sedan att söndagsångest inte existerar här på SSN, när det sades låg jag vid poolen i bikini och solade och kunde bara nicka och hålla med. Hade någon sagt samma sak till mig idag hade jag letat efter en ironisk underton. 

Dagen inleddes genom ett dopp i poolen, vaknade strax efter nio och kände för att simma så gjorde sällskap med Jenny och Sara som redan simmat tjugo längder när jag kom. Härligt sätt att inleda dagen på måste jag säga, och det blev ännu bättre för söndag betyder ju pannkakor på brunchen. 

Resten av dagen spenderades med Felicia, Ronja, Sara, Ebba och Jenny i Giraffrummet där vi körde lite kollektiv pluggning, mer eller mindre ambitiöst. Senare fortsatte jag själv på min rum fram tills kvällsmaten, som dessutom innebar efterrrätt eftersom det är söndag. Himmelskt. Nu väntar ytterligare lite inbankning av konstiga begrepp och biologiska processer innan jag kan däcka i sängen för att förhoppningsvis kunna leverera på ett biologiprov imorgon och sen ytterligare två prov på torsdag respektive fredag. Har sagt att om jag överlever dessa två kommande veckorna så klarar jag allt i skolväg.

 

Känns konstigt hur den där siffran i rubriken bara stiger och stiger, idag är det alltså 52 dagar sedan jag stod på Kastrup och sa hejdå till min familj. 52 dagar. Så länge har jag aldrig varit ifrån min familj, mitt hem, mina hästar, mina vänner eller någoting annat som jag älskar. Samtidigt som tiden har gått så otroligt fort känns det som om det var en hel evighet sedan den dagen. När vi om två veckor befinner oss i Mombasa har mer än hälften av denna terminen passerat, hälften av tiden tills att jag åter står på Jomo Kenyatta International Airport med en flygbiljett hem för att andas svensk luft i drygt tre veckor, fira jul, ta vara på tiden med släkt och vänner och gosa med mina hästar och de andra djuren. Det känns som om det var en evighet sedan jag åkte hemifrån, och därmed måste det vara en evighet kvar tills jag åter är hemma. Det är klart jag längtar, det är klart jag ibland kikar i kalendern och räknar hur många dagar det är kvar, men samtidigt vill jag inte att tiden ska rinna iväg. Jag har tio månader i Afrika, tio månader under vilka jag får uppleva mer än jag någonsin hade kunnat drömma om om jag stannat kvar i Sverige under samma tio månader, det vill jag hinna ta vara på och njuta av. 

 

Kändes trots allt som om fysikprovet gick ganska bra igår, så nu har jag bara sex prov och tre inlämningar kvar att prestera på innan jag kan checka ut för den här gången och dra iväg till Mombasa för en veckas solsemester vid kusten, längtar obeskrivligt. 15 dagar kvar...

Slutade tidigt igår och bestämde mig för att viga eftermiddagen åt att räkna igen matten eftersom jag inte hunnit räkna något på en hel vecka men märkte till min glädje att min grupp hemma inte heller hade räknat något sedan i torsdags, lägligt nog. Så blev lite biologi2plugg fram till friskisen istället. Var osäker på om jag skulle vara med på friskisen eftersom jag har haft jätteont i ryggen sen i måndags, men bestämde mig för att försöka vara med i alla fall. Visst var det jobbigt men såå skönt efteråt, älskar att kunna koppla bort allt och bara köra! 

 

Idag hade jag egentligen en sådan där jobbig dag med sex lektioner, från 8:30 till 16:10 men Martin räddade min dag och ställde in sista lektionen för han skulle åka och köpa en bil - synd bara att man inte köper ny bil oftare... 

Eftermiddagen spenderades vid poolen, pluggandes - som vanligt - hinner inte med så mycket annat nuförtiden, därav dessa extremt interessanta inläggen. 

 

Måste också passa på att skriva av mig angående något som gör mig fly förbannad. Vår kvällsfika, dvs möjlighet att varje kväll vid niotiden gå ner och göra sig en macka eller toast, äta kakor eller frukt och som av alla är väldigt uppskattad då vi äter kvällsmat väldigt tidigt, kommer inte vara öppen ikväll och kanske inte imorgon heller. Anledningen är att vissa beter sig som jag-vet-inte-vad, apor, småbarn eller bara otroligt bortskämda ungdomar. Det brukar nämligen inom loppet av en ynka kvart se ut som om ett tredje världskrig brutit ut i matsalen, igårkväll var det värre än vanligt och därmed denna bestraffning. Visst var det äckligt, ett kakkrig resulterade i kakbitar och smulor på bord, stolar och golvet och det var oboypulver och mjölk spillt på dukar och bord, ost droppande i pölar från toastern, melonskal överallt, disken kvar på borden och plastpåsar och förpackningar sönderslitna och slängda lite överallt.  Jag förstår verkligen inte hur det kan gå till på det här sättet, gör folk såhär hemma också?? Det är bara ett fåtal som lyckas åstadkomma detta men som vid flertalet andra tillfällen drabbas även vi andra som faktiskt sköter oss. Blir så trött på sådant här...

 

 

 

Hade en riktigt dålig dag igår och imorse var det inte mycket bättre, kände mig trött och mörbultad i hela kroppen när jag vaknade, trots lika lång sömn som alltid. Kändes verkligen som jag fick en fet käftsmäll igår när jag insåg att det inte längre räcker att "fortsätta som vanligt", att jag inte kommer nå de målen jag satt. Det blev inte mycket bättre idag, var för trött för att hänga med på lektionerna som jag brukar och på kemi2-lektionen fattade jag absolut ingenting. Jag vill så gärna lära mig, men vad hjälper det när jag inte förstår någonting och allting på tavlan framstår som rena grekiskan? Undrar om det verkligen var speciellt smart att börja läsa kemi2 innan man läst klart kemi1. Prestationsångest suger.

 

Men vet ni vad, i skrivande stund är jag faktiskt jätteglad, rent ut sagt lycklig. Fick det där mejlet av Eva som frambringar samma glädjetjut varje gång, jag hade fått post. Inte nog med det faktum att jag fått post, när jag hämtade ut det var det ett sådant där stort, ljuvligt, tjockt, grönt kuvert och handstilen kände jag så väl igen. Denna underbara tjejen kunde omöjligt veta när hon skickade detta brevet för säkert flera veckor sedan hur perfekt timing hon hade, för det kunde verkligen inte kommit fram vid ett bättre tillfälle. Inuti låg två marabouchoklad som utan tvekan är de godaste jag smakat i hela mitt liv (ja, självklart har jag redan smakat..) och ett A4 med ett fint meddelande! Allt känns lite lättare när man är glad, tror minsann till och med fysiken gick in när jag satte mig och pluggade precis. Så tack igen Kajsa, min fina, älskade vän!