Dag 289 - Skolavslutningen/studentfirandet
Gårdagen överträffade alla mina förväntningar, vilken dag!! Den började med att studenterna gick upp tiidigt för att åka till Nairobi National Park klockan sex på morgonen för att avnjuta sin champangefrukost mitt ute på Afrikas savanner, med zebror och andra djur endast ett stenkast ifrån - hur coolt är inte det? Medan de var iväg sprang vi iväg till Riara Road och köpte blommor som vi skulle hänga kring deras halsar vid utspringet. Vid utspringet agerade jag och Sofie "föräldrar" åt Felicia och stod med studentplakat och blommor nedanför rutschkanan som studenterna fick rutscha nerför vid utspringet. Allting var så bra arrangerat, vackra blomsterarrangemang överallt, banderoller, bilder osv och alla studenterna var så himla fina!
Under lunchen stod Alma och Julia som toastmasters, ett uppdrag som de axlade med bravur! Med flera duktiga uppträdande på det och god mat kunde det alltså inte bli något annat än lyckat. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna så länge som möjligt men när Ebba och Hedda spelade och sjöng en låt de skrivit om året (texten i slutet av inlägget), när Janet läste sin avskedsdikt och när vi i slutet ställde upp för en sista kramring runt poolen medan Matt Corbys Resolution ljöd ur högtalarna, då gick det inte längre. Jag storgrät.
Efter kramringen, som alltså går ut på att man går runt i en ring och alla kramar alla, så kollade vi på en film som Sanna klippt ihop av småfilmer från hela året. Superfin verkligen, så mycket skratt, så mycket knasigheter, så många minnen.
Framåt kvällen samlades vi i matsalen, ombytta och omsminkade (inte mycket mascara som satt kvar efter den lunchen...), för fördrink och bananchips tillsammans med lärare, boardingföräldrar, de anhöringa som kommit och lite annan personal på skolan. Klockan sju (något försenad som vanligt) gick bussen mot the Norfolk Hotel där avslutningsmiddagen hölls, ett superfint hotell i Westlands. Denna gången stod Erica och Viktor som toastmasters och även de hade lagt ner ett fantastiskt arbete som också resulterade i en fantastisk kväll. Temat var "studentfestival" där varje student alltså presenterades genom en film, fick ett hyllningstal från någon/några av sina närmsta vänner och en kortfilm med en hälsning från släkt och vänner skickad från respektives familj hemma i Sverige. Jag och Sofie talade till Felicia, var så nervös så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen - att stå på scen och tala i mikrofon inför en massa människor är inte min grej, speciellt inte när delar av talet varje gång jag läste dem innebar att jag höll på att brista ut i gråt, igen. Det gick i alla fall hur bra som helst och Felicia blev jätteglad och överraskad, vilket naturligtvis var det viktigaste!
Efter avslutningsmiddagen gick bussarna vidare till Galileo som numera nästan skulle kunna kallas svenska skolans stammiställe, där hade vi en SUPERBRA kväll. Finner inga ord, flertalet lärare var med, boardingföräldrar, vår rektor Rosie, Eva och sen såklart alla underbara människor som jag levt med och lärt känna under tio månaders tid. Samtliga rockade dansgolvet, många var lite väl runda under fötterna, vi skrattade, vi grät, vi dansade och vi hade fruktansvärt roligt på vår sista kväll tillsammans. Vi behövde för en gång skull inte åka hem när alla andra kom till klubben (annars måste vi alltid lämna klubbar vid klockan ett, pga av säkerhetsrisken och att det annars blir för jobbigt att samla ihop alla) utan fick stanna kvar till klockan tre.
Som skrivet, finner inga ord. Vilken dag, vilken kväll, vilken natt! Hade ett otroligt roligt sista dygn med gänget, och somnade mer än lycklig när vi kom tillbaka till skolan inatt.
-------------------------------------------------------------------------------------
Redan natten till lördagen droppade de första av för att återvända till Sverige, och under dagen har tre busslaster lämnat skolan. Jag har dessutom tagit förväl av två boardingvärdar och alla mina lärare. Det känns konstigt, overkligt, och när man står där och kramas har jag lika svårt att hålla tillbaka tårarna varje gång. Det går bara inte. Imorgon är det min tur.
Vår stad - Hedda & Ebba
Det fanns en tid för länge sen
Vi visste inte om det än
Allt som skulle gå att bli
Men det var fler än bara vi
Stockholms broar, Skånes nätter
Hela stan för våra fötter
Men vi skulle där ifrån
Dags att dra undan ridån
Allt förändras där och då
För vi var bara några få
Som fick från alla ta farväl
Utan helt klara skäl
Planen lyfte med oss i
Omedvetna om vad som kom att bli
Vi visste inte om det än
Denna tid för länge sen
REFR
(Denna staden den är vår
Vi gör det fast vi inte får
Och blir vi groundade igen
Kommer vi ändå hitta hem
Detta land har vi bebott
O gjort det ingen annan gjort
Alla tårar vi har gråtit
Alla ord vi har förlåtit)
Första steget som vi tog
Ned på Kenyas röda jord
Var bara början på vår färd
I en helt ny värld
Wazungu irrade omkring
O fatta inte någonting
Färgar dagar med kemi
Och Naivashas biologi
Zebra blev vårt nya häng
Med ett väldigt udda gäng
Nairobis lyktor blev vårt ljus
När vi for från hus till hus
Rutan den var allt för ful
Med Casa Blanca blev det strul
Ronja hon var helt borta
Fastän hon druckit med måtta
REFR
Styrelsen ja dem fick spel
Även om det delvis var deras fel
Men spelar ingen roll
För nu blev det hård kontroll
Boardingen den var helt kaos
Ja ingen koll på något alls
Men vi älskar er ändå
Även om de som jobbade var få
Pär har massa torra skämt
Ja dem får vi höra jämt
Martin älskar derivata
Även om vi den hata
Lasse är vår nya pappa
Swahilin kommer vi aldrig att fatta
Om det fanns sanning i vad han sa
Vet vi inte än idag
REFR
Savannen fylls av nya liv
Nairobis nattliv går med stil
Toi är vår garderob
All personal värd en applåd
Puppets, kiddibiddies, sweetie, naughty girl
Zanna du med oss kör
Jonas vi gillar din filosofi
Allt från charader till astrologi
Westgate höll oss alla inne
Och påfrestade våra sinnen
Kaos på internatet var ett faktum
När vi förhördes i kontorsrum
Ja, vem skulle kunna tro
Att vi över hela världen glo
När solen gick åpp
Över Mt Kenyas topp
REFR
Tiden rann ut ur våra händer
Efter soliga stränder
Och efter allt vi har fått se
Alla som fått oss att le
Främlingar blev vår familj
Lite mer och allt där till
Efter 290 dar
Finns minnena alltid kvar
REFR x2, stämma
Dag 285 - Nästan sommarlov, sista veckan
Nu är det över, slut, done, finito. Har precis skrivit det sista provet i tvåan på gymnasiet och kan härmed slänga allting som har med anteckningar, planeringar, scheman att göra. Har bara några ynka betygssamtal och utvärderingar kvar som ska göras imorgon och på torsdag, men i övrigt har jag SOMMARLOV. För inte så länge sedan kändes det som om denna dagen aldrig skulle komma, som att den låg så där oåtkomligt långt in i framtiden, men nu är den här och jag kan inte vara annat än lycklig.
Idag är också dagen då jag bara har fem ynka dagar kvar innan planet som ska ta mig tillbaka till Sverige, lyfter från JKIA här i Nairobi. Det börjar redan kännas en aning vemodigt, idag tog jag ner alla bilder och brev från väggarna i ett försök att vänja min hjärna vid att jag faktiskt inte kommer bo här om fem dagar. Rummet börjar mer och mer att likna den där glest möblerade "fängelsecellen" med kala, tråkiga väggar som jag möttes av när jag för första gången steg in i 10A för 285 dagar sedan.
Nog med tråkigheter, kan som sagt inte vara någonting annat än lycklig just nu. Ikväll ska vi i naturklassen iväg till Talisman med vår klassföreståndare Jonas, dels för en sista kväll med klassen och dels för att fira att vi nästan har sommarlov. Kommande dagar har vi inte såå mkt planerat, ska försöka komma iväg till diverse marknader och affärer för att inhandla lite grejer som jag vill ha med mig hem, men tyvärr är vi fortfarande väldigt begränsade så vi får se hur det blir med det. På fredag är det skolavslutning och våra studenter springer ut! Är säker på att det kommer bli en kanondag, fullspäckad med festligheter. Dagen kommer att avslutas med dans på Galileo (där vi för övrigt hade en av de bästa utekvällarna någonsin i lördagskväll) efter avslutningsmiddagen på ett av Nairobis finaste hotell! Redan natten till lördag börjar folk att droppa av hem till Sverige, men vi som är kvar har redan planerat in ytterligare en utekväll på lördagkväll innan det är dags för avresa på söndag. Sen hoppas vi på minst lika bra väder som det varit denna helgen, så att man förhoppningsvis kan få lite färg innan man återvänder till Sverige - vore ju lagom pinsamt om ni är mer solbrända än oss som bott i Afrika i tio månader......... men så kommer nog vara fallet så förvänta er inget annat.
Nog med tråkigheter, kan som sagt inte vara någonting annat än lycklig just nu. Ikväll ska vi i naturklassen iväg till Talisman med vår klassföreståndare Jonas, dels för en sista kväll med klassen och dels för att fira att vi nästan har sommarlov. Kommande dagar har vi inte såå mkt planerat, ska försöka komma iväg till diverse marknader och affärer för att inhandla lite grejer som jag vill ha med mig hem, men tyvärr är vi fortfarande väldigt begränsade så vi får se hur det blir med det. På fredag är det skolavslutning och våra studenter springer ut! Är säker på att det kommer bli en kanondag, fullspäckad med festligheter. Dagen kommer att avslutas med dans på Galileo (där vi för övrigt hade en av de bästa utekvällarna någonsin i lördagskväll) efter avslutningsmiddagen på ett av Nairobis finaste hotell! Redan natten till lördag börjar folk att droppa av hem till Sverige, men vi som är kvar har redan planerat in ytterligare en utekväll på lördagkväll innan det är dags för avresa på söndag. Sen hoppas vi på minst lika bra väder som det varit denna helgen, så att man förhoppningsvis kan få lite färg innan man återvänder till Sverige - vore ju lagom pinsamt om ni är mer solbrända än oss som bott i Afrika i tio månader......... men så kommer nog vara fallet så förvänta er inget annat.
Rummet innan jag tog ner allting, ser mycket större ut än vad det egentligen är - har i princip bott i en skokartong, men en ganska mysig sådan förstås. Och om jag inte sagt det tillräckligt många gånger; TACK SNÄLLA alla om har skickat brev/kort/paket, blir så glad varje gång jag ser dem hänga där på väggen.
Klassen efter en föreläsning i förra veckan. Peter Moll, i mitten, är aktiv i StandUpShoutOut som arbetar bland annat för utrotningen av elefanter och noshörningar till följd av tjuvjakten. Båda arterna inklusive lejon kommer att vara totalt utrotade inom sisådär 20 år om det fortsätter som det gör nu, vilket skulle innebära katastrofala konsekvenser för allt växt och djurliv på savannen. Ni tror antagligen inte att ni kan göra så mycket åt det hela, men ni har så FEL, bara genom att uppmärksamma problemet så gör man en enormt viktig instats. Marknaden för elfenben, noshörningshorn och andra djurdelar är framför allt utbredd i Asien, till största del pga okunskap. Hela 70% av kineserna tror till exempel att elefantens betar/noshörningarnas horn bara faller av för att sedan växa ut igen, de känner alltså inte ens till den vansinniga jakt som pågår på savannen eller att stora delar av elefanternas huvud sågas av för att så mycket elfenben som möjligt skall tas till vara. Så genom att uppmärksamma problemet kan vi alla hjälpa till att ta ett steg i rätt riktning, så vi slipper se samtliga av Östafrikas savanner som karga ökenlandskap om 20 år.
Dag 274 - Förhöjd säkerhetsrisk
I vanlig ordning vet vi inte riktigt vad som egentligen händer, men i förmiddags kom det ytterligare ett sådant där mejl från Eva med rubriken "Förhöjt säkerhetsläge!". Mejlet följdes under dagen av två andra med allt strängare restriktioner. Dessa mejl är tyvärr inte ovanliga nu förtiden, och har egentligen inte varit det någon gång under året; jag brukar knappt ens öppna dem längre för jag vet vad där står. Vi får inte gå ut. Sprängladdningar. Explosioner. Terroristhot. Undvik folksamlingar. Rånare. Bomber. Pistolhot. Granater. X antal mördade. Orden tar knappt på mig längre, jag har blivit van. Det tidigare nämnda är numera lika vardagligt som att jag varje gång jag går utanför murarna ser någon, vakt eller militär, med en AK-47:a över axeln - inga konstigheter. Hade detta varit i höstas hade jag genast fått hjärtat i halsgropen och inte vågat mig ut på flera dagar ens efter det att vi åter fått tillstånd att gå ut. Idag när jag läste mejlen reagerade jag knappt, utan accepterade bara kallt det faktum att det helt enkelt är bäst att stanna inne, tills vidare i alla fall.
Jag inser när jag skriver det hur sjukt det egentligen är, hur kan man bli så här avtrubbad? Tänker jag efter blir jag rädd, ingenting här är värt att dö för. Det enda jag har, som är värt så mycket, finns hemma i Sverige och just idag är jag så innerligt glad att jag har en flygbiljett som kommer att ta mig dit, hem till älskade Skåneland, om ynka 16 dagar.
Kan såklart inte låta bli att bli arg, ledsen och frustrerad när jag läser nyheterna, varför håller människor på såhär? Varför har människor behov av att skada varandra, hämnas, anfalla, attackera, ta över, ockupera? Vad sysslar vi med egentligen? Kan inte förstå, kan inte hitta någon anledning, kan bara förbryllas.
Innan det här läsåret fanns allt sådant här elände alltid på behörigt avstånd genom en TV-skräm. Jag levde som alla andra obekymrat i den svenska bubblan, jag såg, jag hörde och jag trodde att jag förstod - men i verkligheten var det för svårt att sätta sig in i situationerna och för lätt att förtränga. Nu bor jag mitt uppe i det och jag har med egna ögon fått se elände av alla dess slag - död, svält, sjukdomar, fattigdom och kriminalitet. Det gör mig arg, ledsen och besviken för jag har också fått möta genuin glädje och en öppenhet jag sällan stött på någon annanstans. Jag varken kan eller vill förstå varför någon skulle vilja ersätta allt detta fina med skräck, sorg och fruktan.
Dag 169 - Eurovisionkväll
Väl hemma från vår trip till Naivasha var alla allt för trötta för att göra någonting vettigt, istället planerade vi att beställa hem mat och milkshakes från Art Café som precis har fått home delivery. Dock så fungerade det där med home delivery inte speciellt bra så det slutade med att vi åkte till Juntion och hämtade ut vår mat själva, väl där fick stå i kassan i dryga tjugo minuter trots att vi först i kön för att sedan åka femtioelva varv på parkeringen i skolbussen eftersom vår parkeringsbiljett som gör så att bommen ut från parkeringen öppnas inte fungerade - när vi kom väl kom tillbaka till internatet var maten kall och milkshakesen halvsmälta men efter att ha stoppat in det förstnämnda i ugnen och det sistnämnda i frysen så blev det toppen i alla fall! Vi var dock ännu tröttare vid det laget hahah, vi som beställt mat för att "spara på krafterna"...
Senare på kvällen, vid tio kenyansk tid, drog ju årets Eurovisionfinal igång och vi var ett helt gäng som bunkarde upp oss i zebrasofforna för att kolla. Är egentligen inget fan av varken melodifestivalen eller eurovision men igår kändes det mer än befogat att krypa upp i soffan och heja på Sverige, det hölls ju dessutom i Köpenhamn - nästan hemma ju! Stupade dock i säng innan röstningen hann avslutas och sov mig igenom korridorsstök och allt annat som hör internatlivet till.
Idag har jag tvättat, städat och försökt få undan lite läxor. Har fem - jag säger det igen: FEM - prov/inlämningar nästa vecka och jag önskar inget hellre att de kommande fem dagarna bara skall raderas och försvinna ur mitt liv fortare än kvickt. Så lätt går det dock inte utan det är bara att bita ihop, tuta och köra! Snart är sista provet gjort, om två ynka veckor, och då ska jag dansa på borden och hurra för livet!
Artpizza och fina vänner = väldigt bra kväll!
Dag 268 - Naivasha 2.0
I fredags åkte vi (dvs hela naturklassen) till Naivasha med samma anledning som till Lake Magadi förra veckan, alltså för att ta vattenprover, håva och kolla på och namnge djur- och växplankton i ljusmikroskop. Denna gången stannade vi däremot på ett ställe som heter Elsamere över natten och hann därmed med en hel del annat också.
På fredagseftermiddagen var vi nere vid sjön och håvade, till en början fick vi inte upp något spännande men sen hittade vi en hel del olika småfisk, vattenspindlar, kräftdjur osv. Vid ett ställe lyckades vi även fiska upp ett tiotal kräftor som några tyckte att vi skulle koka och äta som kvällsmat - det blev dock inte mycket av den idén utan vi släppte tillbaka allt i vattnet senare. Som Pär sa: "det märks att de flesta här aldrig har fiskat kräftor förut".
På kvällen åt vi en överraskande god kvällsmat, speciellt köttet då kött här i Kenya annars brukar vara väldigt segt och konstigt. Sedan spenderades kvällen ute vid brasan där vi kunde se flertalet djur spatsera omkring i trädgården - bl.a. zebror, flodhästar och antiloper. Vi hade tack och lov tilldelats stugor den här gången så vi slapp tälta som sist vi var i Naivasha, man har minst sagt tröttnat på tältlivet, obekväma madrasser och safarimyror efter det här året...
På natten vid fyra smög jag, Julia, Fanny och Hedda ut för att försöka få en skymt av flodhästarna som tydligen skulle vara som mest aktiva på land vid den tiden - men det enda vi fick se på vårt nattliga äventyr var två dik-dikantiloper som stod och betade på gräsmattan.
På natten vid fyra smög jag, Julia, Fanny och Hedda ut för att försöka få en skymt av flodhästarna som tydligen skulle vara som mest aktiva på land vid den tiden - men det enda vi fick se på vårt nattliga äventyr var två dik-dikantiloper som stod och betade på gräsmattan.
Lördagen innebar tidig morgon för att åka ut med båtarna, vi tog först några vattenprover på olika djup för att sedan åka en tur längs strandkanten och spana efter flodhästar. Vi såg totalt 10-15 stycken som låg i vattnet. Vid ett tillfälle var det en flodhäst som dök ner under ytan och bara försvann, någon tyckte sig se att vattnet rörde sig som om den var påväg mot vår båt och sekunden efter lade vår båtförare i full gas, det var nästan lite läskigt - flodhästar är ju faktiskt det djur på savannen som dödat flest människor, men ingenting hände ju så det var ingen fara.
Jag hittade en liten katt som förvisso inte var lika kramsugen som jag, men det var i alla fall en katt!
Dessa två tjejer alltså..! <3
Hahaha Jennybenny och Felicia <3
På kvällen spårade det som vanligt en aning i vårat rum, skrattmusklerna fick ordentligt med motion vill jag lova..!
Dag 246-254 Fler bilder från påsklovet
Här kommer lite bilder från när vi körde fyrhjuling i Uganda. Vi fick se mycket av landsbygden, kolla närmre på deras lantbruksgrödor och metoder, prata med bybor och så köpte vi fisk också - eller ja, vår guide köpte fisk. Skrattar verkligen när jag ser dessa bilderna, vi ser ju föör roliga ut i våra overaller och snusnäsduk runt halsen ... Kul var det i alla fall! Hade glömt hur kul det var att köra fyrhjuling, det var verkligen år och dar sedan sist..!
'
Dag 246-254 Ännu fler bilder från påsklovet
Här kommer några bilder från Elins och mammas dag när pappa och jag satt och klamrade oss fast i gummibåten i Nilens forsar. Det blev en något lugnare båttur för deras del plus två timmars ridning med guide, ser ju helt fantiastiskt ut! Det är samma par som äger detta stället i Jinga som Sanctuary farm i Naivasha där jag var och red för två månader sedan, se de har superfina hästar och bra utrustning etc. Hade gärna också ridit men är glad att pappa och jag gjorde river raftingen!
Dag 246-254 Blandade bilder från påsklovsresan 2
Bilder tagna av Sofie!
Utkikspunkten vid Great Rift Valley.
I bussen!
Lunchpaus påväg till Eldoret. Företaget vi åkte med, samma som skolan anlitade när vi åkte till Masai Mara i höstas, fixade frukost, lunch och kvällsmat i stort sett alla dagar utom de två sista. Riktigt god mat!
Kvällskryssning på Nilen, det bjöds på snacks och dricka. Killen i baren ville att baren skulle vara tom när vi kom tillbaka efter turen, men det lyckades vi inte med.
Felicia och hennes mamma var ute och paddlade kanot, de var inte lika lata som vi med andra ord som fixade en båt med motor.
Den tre månader gamla gorillaungen, sovandes ovanpå sin mamma. Hur söt som helst!
På gorillavandringen, här ser man hur nära vi kom!
Första dagen i Kigali gick vi till folkmordsmuséet, det fanns flera olika avdelningar - en om själva folkmordet, vad som hände, vilka som agerade och vilka som tyvärr inte gjorde det, en avdelning med några av de mördades kläder och tillhörigheter, en för de barn vars liv togs alldeles för tidigt samt utomhus där man kunde besöka de gravar som fanns på området. Totalt låg där över 200 000 av de en miljon människor som mördades -94.
Finner inga ord, det hela är bara helt ofattbart. Man har läst så mycket om folkmordet i Rwanda och det finns flera filmer som skildrar vad som hände, men på plats blir såklart allting så mycket mer påtagligt.
Finner inga ord, det hela är bara helt ofattbart. Man har läst så mycket om folkmordet i Rwanda och det finns flera filmer som skildrar vad som hände, men på plats blir såklart allting så mycket mer påtagligt.
En av de gravar som fanns på området. I år är det tjugo år sedan folkmordet ägde rum i Rwanda och genom kampanjen "Kwibuka" som betyder "kom ihåg" försöker man ena folket för att komma ihåg och hedra alla de som föll offer under de 100 dagarna år -94 samt uppmärksamma vad som hände och varför för att förhindra att något liknande någonsin kommer att hända igen.
