I vanlig ordning vet vi inte riktigt vad som egentligen händer, men i förmiddags kom det ytterligare ett sådant där mejl från Eva med rubriken "Förhöjt säkerhetsläge!". Mejlet följdes under dagen av två andra med allt strängare restriktioner. Dessa mejl är tyvärr inte ovanliga nu förtiden, och har egentligen inte varit det någon gång under året; jag brukar knappt ens öppna dem längre för jag vet vad där står. Vi får inte gå ut. Sprängladdningar. Explosioner. Terroristhot. Undvik folksamlingar. Rånare. Bomber. Pistolhot. Granater. X antal mördade. Orden tar knappt på mig längre, jag har blivit van. Det tidigare nämnda är numera lika vardagligt som att jag varje gång jag går utanför murarna ser någon, vakt eller militär, med en AK-47:a över axeln - inga konstigheter. Hade detta varit i höstas hade jag genast fått hjärtat i halsgropen och inte vågat mig ut på flera dagar ens efter det att vi åter fått tillstånd att gå ut. Idag när jag läste mejlen reagerade jag knappt, utan accepterade bara kallt det faktum att det helt enkelt är bäst att stanna inne, tills vidare i alla fall. 

 

Jag inser när jag skriver det hur sjukt det egentligen är, hur kan man bli så här avtrubbad? Tänker jag efter blir jag rädd, ingenting här är värt att dö för. Det enda jag har, som är värt så mycket, finns hemma i Sverige och just idag är jag så innerligt glad att jag har en flygbiljett som kommer att ta mig dit, hem till älskade Skåneland, om ynka 16 dagar.

 

Kan såklart inte låta bli att bli arg, ledsen och frustrerad när jag läser nyheterna, varför håller människor på såhär? Varför har människor behov av att skada varandra, hämnas, anfalla, attackera, ta över, ockupera? Vad sysslar vi med egentligen? Kan inte förstå, kan inte hitta någon anledning, kan bara förbryllas. 

Innan det här läsåret fanns allt sådant här elände alltid på behörigt avstånd genom en TV-skräm. Jag levde som alla andra obekymrat i den svenska bubblan, jag såg, jag hörde och jag trodde att jag förstod - men i verkligheten var det för svårt att sätta sig in i situationerna och för lätt att förtränga. Nu bor jag mitt uppe i det och jag har med egna ögon fått se elände av alla dess slag - död, svält, sjukdomar, fattigdom och kriminalitet. Det gör mig arg, ledsen och besviken för jag har också fått möta genuin glädje och en öppenhet jag sällan stött på någon annanstans. Jag varken kan eller vill förstå varför någon skulle vilja ersätta allt detta fina med skräck, sorg och fruktan.