Felix och Markus hittade en liten Jackson-kameleont på vägen till lektionen, och det passade ju bra eftersom vi hade East African Wildlife. Han satt så snällt på pinnen medan vi skickade omkring honom i klassrummet, kanske mest egentligen för att alla ville ta en bild på honom hahah.. De har jättekonstiga ögon som kan snurra så att de ser i alla vinklar och eftersom detta var en hane så har den tre horn. Vilken sötis va?

 

Ledsen att jag inte skrivit på ett tag, har inte haft tid helt enkelt och inte så mycket att skriva om heller för den delen. Har som alla andra suuupermycket i skolan men det är väl bara att hålla ut i två månader till nu - snart är det dessutom påsklov. Idag är det bara 17 ynka dagar tills mamma, pappa och min syster landar här i Nairobi hos mig - känns så overkligt men jag längtar så mycket!! 

 

*andas ut* Äntligen fredag! Känns som om denna skolveckan har varat i en halv evighet, minst. Har inte hunnit med att  göra någonting spännande överhuvudtaget, har bara pluggat, pluggat och pluggat. Kanske fler som läser naturtvåan som känner igen sig? Har på riktigt 2 eller 3 prov eller inlämningar varje vecka fram tills påsklovet, efter påsk också för den delen, samt två böcker i två olika ämnen som måste läsas ut. Svävade på moln ett tag igår efter att ha gjort sista provet någonsin i fysik 1 och lämnat in boken, men vad gjorde det när jag fick en ny bok i fysik 2  idag..? Ska dock sluta klaga nu och skriva klart detta inlägget - ska snart springa upp och knacka på Felicias dörr så vi kan gå och äta,det vankas pizza och måste säga att skolans pizza faktiskt är jättegod! 
I helgen händer inte så mycket, är som sagt överöst med skolarbete, men ska nog ut på restaurang imorgonkväll och kanske blir det utgång på det - får se om jag orkar. Håller vädret i sig blir det nog lite sol och bad också, man får ju passa på nu innan regnperioden kommer!  Det kommer nog bli en ganska bra helg trots allt. 

 

Och justee, ifall någon möjligtvis undrar, så är detta min adress: 

Blir såhär glad för all post:

 

En film från vår Mount Kenya-bestigning, filmad och ihopklippt av Jenny (jennyskenya.blogg.se). Tyckte hon sammanfattade det hela rätt bra i slutet; vi kom, vi såg, vi går aldrig upp igen...

Fy sjutton vad jobbigt det var, men nu i efterhand var det verkligen värt det! Det förstår jag nu när jag kollar på klippet och faktiskt ler åt minnena, för tänk vad vi hade KUL ändå! Speciellt dagen när jag, Jenny och Ebba låg kvar i tältet under tiden de andra sprang omkring och "acklimatiserade sig"... ;) 

 

 

Vi spann vidare på sommarlovskänslan och fixade lite balkongmys med massa godsaker igår kväll. Jag menar, vad säger ni om jag säger solig balkong, bara ben, vänner, äppelpaj med vaniljsås, chokladbollar, chokladdoppade chokladbollar, iskall frappino och pandalakrits? Satt ute hela kvällen och pratade om allt och alla och körde lite olika lekar. Senare på kvällen kom de andra hem från junction och Charlotta slog sig ner med oss - typiskt bra kväll med andra ord! 

 

Vi har ju sportlov nu vilket känns mer än välförtjänt efter Mount Kenya, så skönt att bara kunna ta det lugnt eller hitta på massa roliga saker när det behagar. Har ju egentligen inte haft något lov här i Kenya som inte varit fullspäckat med aktiviteter så nu känns det väldigt skönt att inte ha så mycket planerat.

Gårdagen bestod mest i att återhämta sig, packa upp, städa och tvätta. När allt det tråkiga var klart lade vi oss vid poolen och solade ett par timmar, vardagslyx kan man kalla det. På kvällen åkte vi till en brasiliansk grillrestaurang som ligger i Westlands, Fogo Gaucho hette den. Alltså, kommer ni till Nairobi måste ni äta där - det är på riktigt den bästa restaurangen jag ätit på sedan jag kom hit! Man betalade en viss summa och sen fick man äta hur mycket som helst, det fanns en gigantisk salladsbuffé, det serverades ständigt pommesfrites, fried banana och massa, massa kött. Tror det fanns 15 olika kötträtter, allt från beef with garlic, lamb leg, beef ribs och top sirloin till crocodile och chicken av alla dess sorter. Alla dessa kötträtter serverades som på ett löpande band så länge man hade en grön liten lapp uppvänd, så det gällde att inte glömma att vända ner den lite då och då så att man hann hämta sig mellan varven. Allt var väldigt fint, väl tillagat och SÅ GOTT, vi funderar till och med på att gå dit på lördag igen... 

 

Imorse bar vi ut stolar och bord och satte oss och åt långbrunch vid poolen, då kändes det mer som sommarlov än sportlov förstås men det är ju förstås inte helt fel. Nu måste jag dock plugga någon timme innan vi hade tänkt gå till Junction och kika runt lite, och förhoppningsvis hitta något gott till ikväll!

 

Första dagen:
En alldeles för tidig morgon följdes av fyra timmars bussresa, jag var fortfarande lite hängig men hade bara lite feber så utan någon egentlig tvekan åkte jag med. Eller jo, visst tvekade jag men innerst inne visste jag nog hela tiden att det inte fanns någon återvändo, det brukar vara så när jag väl har skrivit upp mig på någonting.
Väl framme vid utgångspunkten fanns det inte någon tid att tänka över vad man egentligen hade gett sig in på, det var bara att snöra på vandringskängorna och börja gå. Tack och lov behövde vi inte bära vår packning själva, det låter antagligen alldeles absurt i era öron - det gjorde det för mig också första gången jag hörde det - men vi hade alltså totalt 80 kenyanska bärare med oss som bar våra stora packningar, tält och all mat. Det enda vi behövde kånka på var alltså våra egna små dagryggsäckar med vatten, godis/snacks och regnkläder. Det kändes extremt konstigt att varje morgon lämna över sin stora, tunga väska till någon annan som utöver din väska även bar sin egna packning men detta avr något som helt enkelt ingick i hela expeditionen. Guiderna menade att det skulle bli för ansträngande för oss att bära så tung packning eftersom vi inte är vana vid den tunna luften som är på så hög höjd. Bärarna däremot (vissa hade bestigit berget fler än 600 gånger!!!) sprang utan problem i förväg och var helt opåverkade av såväl höjd som vandring. 
Vi utgick från en höjd på ca 2400 meter (alltså redan då betydligt högre upp än Kebnekaise) och vandrade i drygt fyra timmar innan vi nådde första campet; "Met Station" som låg ca 3000 m.ö.h. På dagen gick vi genom tropisk regnskog iklädda endast shorts och T-shirt och svettades men så fort solen gått ner blev det svinkallt och jag avr väldigt glad för mina två sovsäckar, tjocka raggsockar och underställ när vi skulle sova.

 

Andra dagen:
Andra dagen packade vi ihop campet på morgonen och påbörjade sedan vandringen mot nästa camp, Makinder´s camp som låg ett par hundra meter ovanför trädgränsen. Vi gick i totalt åtta timmar denna dagen innan vi äntligen kom fram till campet, vyerna var fantastiska och så länge solen stod på var det varmt och skönt. Desto längre upp vi kom blev det dock bara kallare och kallare och när solen gått ner på kvällen var det nästan outhärdligt. Vi klämde alla in oss i vårt stora samlingstält på kvällen för att försöka hålla uppe värmen innan vi kunde krypa ner i våra sovsäckar. Nu brjade man även märka av höjden, det blev något svårare att andas och luften var EXTREMT torr, jag vaknade på natten av att mina läppar och mun var snustorra men det var för kallt för att man skulle kunna öppna sovsäcken och sträcka sig efter vatten och lypsyl. Lite dumt förstås för på morgonen hade var mina läppar spruckna och gjorde jäkligt ont.

 

Tredje dagen:
Denna dagen stannade vi kvar på samma camp och gick endast en mindre vandringssträcka för att acklimatisera oss till höjden. Jag mådde dock väldigt dåligt denna dag och fick därför endast gå en liten runda på två timmar. Resten av tiden låg jag inne i stora tältet och pratade med Jenny och Ebba som inte heller mådde jättebra. Vi diskuterade faktiskt om vi ens skulle gå sista biten eller inte, skulle det verkligen vara värt det?? Fortfarande visste jag innerst inne att upp, det skulle jag. 

 

Fjärde dagen, antagligen den värsta dagen i mitt liv. Vi blev väckta klockan ETT på natten för att påbörja sista etappen upp till toppen, jag upprepar: ETT på natten - jag är inte ens människa vid den tiden och framför allt inte i stånd att bestiga ett berg. Det var iskallt och jag klädde på mig så gott som alla kläder jag hade med mig - sex lager på överkroppen och 4 lager på benen, på huvudet hade jag både typ en rånarluva, en mössa (misstolka inte min new holland-mössa på bilderna, det var den enda mössan vi hade hemma som jag inte behövde ta med hem igen *blink*) och hättan uppe - jag frös inte tack och lov, men jag var inte speciellt varm heller för den delen. Vi gick och gick i skenet från våra pannlampor, majoriteten av vägen upp till toppen var som att gå i ett grustag, rejäl lutning men dåligt fotfäste, dessutom låg vinden på, hårdare och mer isande än någonsin. Jag hade inte fått sova i många timmar, jag ahde ingen känsel i mina tår, mitt huvud dunkade och det kändes som om jag hade inte en gnutta kraft kvar i min kropp - jag vet inte hur många gånger jag bara ville lägga mig ner på marken och bara ge upp men avrje gång bet jag ihop och försökte tänka på massa roliga och älskvärda saker och på alla sätt få bort från mina tankar från vad jag egentligen gjorde. Allra sista biten var jag alldeles matt i kroppen, mina koordination och balans stämde inte riktigt överens längre men jag fortsatte ändå gå och försökte hela tiden bara sätta höger fot framför vänster, och sedann vänster for framför höger. Lite till, bara lite till. Tror min lärare blev lite orolig för mig för han tog tag i mig, fråga om jag höll på att svimma och sedan mer eller mindre drog han mig upp sista biten till toppen. 
Alla som påbörjade vandringen på natten kom upp till toppen, tillsammans stod vi alla och såg soluppgången från toppen av Afrikas näst högsta berg. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt fatta det och med lagom mycket distans till det hela känns det som var värt varenda steg. Då var jag inte riktigt lika övertygad, speciellt inte när jag insåg att jag var tvungen att gå hela vägen ner igen också. 
Från toppen gick vi sedan tillbaka ner till campet, packade ihop och gick sedan från det campet hela vägen ner till "Met station". Totalt gick vi i 13 timmar denna dagen, tror ingen njöt så mycket av utsikten på vägen ner utan man gick som i trans med blicken fäst vid kängorna tillhörande personen framför. Trodde aldrig att vi skulle komma fram ett tag, men känlsan när vi gjorde det var obeskrivlig. 

 

Femte dagen:
Sista dagen, äntligen! Efter en minisovmorgon och en sista frukost på berget, snörade vi på oss kängorna och gick sista etappen ner för berget, en "kort och behaglig" vandring på endast två timmar! Väl framme var våra bussar som vanligt försenade, men efter 200 dagar i Kenya har vi blivit vana. 
Fyra timmars bussresa stod åter på schemat och när vi kom fram till skolan var alla lagom möra och stela i kroppen, men lyckan var högst påtaglig. Kände mig på riktigt som en ny människa efter att jag duschat, satt på mig mjukiskläder och ätit varm mat från porslin sittandes på en stol - tänk vad mycket man tar för givet!