"Upp som en sol" var kanske att överdriva men dagen började i alla fall lite mindre tungt och vid elva när jag hade bestämt mig för att trots allt skriva upp mig för att ta dykarcertifikat i Mombasa var jag riktigt glad. Vill verkligen göra det eftersom jag tror att det skulle vara en jättehäftig upplevelse och jag älskar allt som har med vatten att göra, och hur ballt är det inte att ha ett dykcert? Men så första eftermiddagslektionen, som var engelska, fick jag reda på att jag har ytterligare ett prov innan Mombasa - dvs att jag nu har totalt sex prov de kommande två veckorna varav fyra stycken är inom naturämnena, ett i historia och ett i engelska. Det är mycket. Att utöver det dessutom behöva plugga in en bok på 260 sidor om dykteori är för mycket. Så mindre än två timmar efter att jag glatt kryssat i "dykcert 18 m" gick jag alltså med humöret i botten och strök det igen.

 

Jag visste att naturtvåan skulle bli jobbig, och jag visste att den skulle bli ännu jobbigare för mig eftersom jag läser fler kurser än jag normalt skulle gjort under detta året om jag gått kvar hemma. Men som mamma sa, jag behöver inte längre ta hand om två hästar och jag har ingen transporttid till och från skolan - jag har alltså mycket mer tid att lägga ner på skolan. Vad jag nu har insett är att det kvittar hur mycket tid man har, man kan inte lära sig hur mycket som helst. Stallet var för mig en avkoppling, en avkoppling som jag behövde för att kunna behålla fokus när jag pluggade. Nu har den tiden istället ersatts med mer plugg och jag känner mig redan stressad över de kommande veckorna. Jag är dessutom en person som alltid vill prestera, för mig gäller give up, give in or give it all you´ve got. Hitintills har jag alltid blivit nöjd så länge jag har gjort mitt bästa, men nu har jag börjat tvivla på om det verkligen kommer att räcka i år.

Har precis varit i tvättrummet och satt igång tre maskiner med tvätt, missade nämligen min tvättid i måndags eftersom alla maskiner var upptagna så har inte kunnat tvätta på två veckor. Så det var väldbehövligt med andra ord, började nästan få slut på kläder. Det är tyvärr inte första gången det stular med tvättiderna, en av nackdelarna med att bo på internat med 70 andra.

 

Idag var vi iväg på ett elefantbarnhem här i närheten, man fick stå runt en inhängnad och så tog de in elefantflockarna i storleksordning i tre olika omgångar. De minsta först, sen de lite större och äldre och sen de största och äldsta som var uppemot 18 månader. Vi missade tyvärr första omgången eftersom vi blev försenade pga trafiken (som vanligt), men sen fick vi se dem bada, leka, dricka och äta ur nappflaska. Ibland kom de fram till en så man kunde klappa dem, kändes inte alls som jag hade föreställt mig, de hade liksom tjocka, sträva hår över hela kroppen som inte alls var sköna att klappa på.

Det avr verkligen olidligt varmt idag, solen stod på rakt uppifrån och det var säkert 30 grader i skuggan. Det räcker inte att ta med sig en vattenflaska fast man baar ska vara borta två timmar, efter bara en halvtimme höll jag på att svimma så jag fick gå och sätta mig på en bänk istället. Resan hem gjorde det inte bättre. Eftersom vi var ganska få fick vi åka en av minibussarna som är jättetrånga och där man bara kan öppna vartannat fönster, så efter att den stått i solen i en timme var varm nog att steka en kalkon, skojar inte. Väl hemma tömde vi nästan vattendispensern i matsalen, vatten har sällan smakat så gott. Hade tänkt att gå och lägga mig vid poolen och plugga idag igen, men det var till och med för varmt för det. Satt istället på mitt underbart svala rum och lyckades faktiskt skriva klart mina tre labbrapporter och min engelskuppsats, känns riktigt skönt! 

 

Igårkväll blev precis lika lyckad som vi tänkt oss, trots att vi trodde det skulle gå åt pipan när vi upptäckte att vi köpt fel choklad till cake popsen och denna andra avrianten smakade iiinte bra. Tack och lov så löste det sig så vi fick den mörka chokladen att räcka både till kakdegen och till att doppa i. Blev såå gott, lätt mitt nya favoritgodis! Vi satt sist ute på zebrabalkongen och njöt av kvällsvärmen, det faktum att det var fredag och trevligt sällskap såklart!

 

 

Idag åkte nästan alla till Lake Naivasha där de ska tälta till imorgon. Det är en utflykt som internatet anordnar då man bl.a. kan paddla på sjön och se flodhästar, cykla/vandra i Hellsgate bland vilda djur, bada i varma källor samt rida bland vilda djur. Ni kanske undrar varför jag i hela friden väljer att stanna kvar på internatet istället, och någonstans undrar jag det med, men jag orkar helt enkelt inte åka. Det har varit en tuff vecka och jag har två inlämningar och ett prov nästa vecka som jag måste plugga till och med tanke på att  jag numera bor i Afrika kan jag åka på liknande utflykter så gott som varje helg ifall jag skulle vilja, så jag känner ingen stress att jag måste åka och uppleva allting nu med detsamma. Vi är kanske 25 stycken som valt att stanna kvar, bl.a. dem jag umgås mest med så är säker på att det kommer bli en toppenhelg i alla fall!

Jag var väldigt glad över mitt val när jag hörde de andra stöka omkring klockan sex imorse och jag lugnt kunde vända mig om och somna om igen, för att sedan vakna utvilad klockan tio. Efter brunchen la vi oss vid poolen och solade i ett par timmar, vädret har verkligen varit fantastiskt idag! Jag varvade fysikplugg med att flyta omkring på puffen i poolen och bara försöka slappna av, något jag verkligen känner att jag behöver. Nu på kvällen hade vi, ett gäng på 7 tjejer, bestämt oss för att åka till en kinarestaurang och äta. Så efter lite labbrapportskrivande hoppade jag in i duschen för att sen sätta på mig en fin klänning och sminka mig. Det är verkligen så mycket roligare att göra sig fin här nere eftersom man aldrig sminkar sig i vanliga fall, så när det väl är dags är det mycket roligare och man känner sig mycket snyggare. Det känns dock väldigt ovant att se alla med smink haha!
Jag är egentligen inget fan av kinamat men fick höra att den skulle vara jättegod på For you som restaurangen heter, och det var den verkligen! Vi beställde in varsin kötträtt och sen ris och nudlar till alla för att sen dela på allt, vi åt bland annat chicken with cashew nuts, beef with cashewnuts, beef with oyster, chili/honey chicken och chicken sizzler. Efter restaurangbesöket satte vi oss i giraffrummet och pratade vidare, det var bara vi hemma på hela internatet eftersom resten av gänget var på en italiensk restaurang så det var alldeles lugnt och stilla, ovant men skönt. Nu sitter jag på rummet med en bra känsla i magen, sådana här dagar mår jag riktigt bra! 

 

Så var det äntligen helg igen, minns hur vi förra fredagen tyckte att veckan gått så fort och hur vi på söndagen sa att tänk på fredag kommer vi säkert tycka veckan har gått fort - och ja, nu sitter jag här och undrar vart sjutton dessa dagarna har tagit vägen.

Igår efter skolan åkte vi till Lavington som är ett jättelitet köpcentrum, om man ens kan kalla det köpcentrum då det endast bestod av en mataffär, några cafeér och ett växlingskontor. Det var första gången vi var utanför internatet sedan terrorattacken i Westgate och jag måste erkänna att det kändes lite obehagligt. Köpcentret är visserligen godkänt att vistas på av både skolan och vårt säkerhetsbolag, vilket alltså betyder att det anses säkert, vi behöver dessutom inte gå dit utan åker buss från dörr till dörr. Men ändå, Westgate ansågs också säkert, vi var där helgen innan attentatet och vi hade tänkt åka dit i lördagskväll, vi hade kunnat vara där också på eftermiddagen. Jag vet att man inte bör tänka i dessa banor men det är liksom omöjligt att inte ha den där klumpen i magen och kolla lite extra vaksamt runt omkring sig. De först fem minuterna i Lavington gick jag nästan runt och letade efter något ställe jag skulle kunna gömma mig på ifall något skulle hända, men de tankarna lyckades jag tack och lov skjuta undan efter ett tag. Vi är trygga här, men det är klart man fortfarande är omskakad. 

I Lavington köpte vi choklad och lite bakingredienser, vi planerar nämligen att göra cake pops och kladdkaka även denna helgen. 

 

Idag har det varit riktigt varmt och det är ju så skööönt, hörde flera som sa att man haft frost hemma i Sverige under natten, och visst är det mysigt när hösten är på ingång men trivs ganska bra med sommarvädret här också! Men i längden föredrar jag nog Sveriges mer skiftande årstider. När det är såhär varmt måste man dricka flera liter för att lyckas hålla sig klar i huvudet, något jag tyvärr är ganska dålig på så fick precis hälla i mig två flaskor med resorb för att inte trilla ihop. Nu är jag på topp igen och tur är väl det för än är det inte helg för min del, har tre labbrapporter jag planerar att skriva klart innan jag kan slappna av helt. Hörs imorgon, då får ni höra mer om helgens planer! 

 

Så var det onsdag igen och det betyder att halva skolveckan redan har gått. Förstår inte hur tiden kan gå så fort här nere, antagligen beror det på våran så väl inrutade vardag.  Vanligtvis är mitt schema lika med döden, inga sovmorgonar, inga hålor, slutar 16:10 tre dagar i veckan - ja ni förstår. Men imorse hade min klass två timmars prov i matte 3c, och eftersom jag läser matte 4 själv fick jag mig en välbehövlig sovmorgon till klockan elva. Har inte kunnat sova ut en enda morgon sedan jag kom hit, även på helger har jag vaknat vid åtta-halv nio utan att känna mig utvilad vilket är ganska störigt. Igårkväll hade jag dock jätteont i huvudet och feber, så bredde två mackor från kvällsfikan att ha som frukost, satte väckarklockan på halv elva och somna nästan direkt efter jag gått och lagt mig. Blev nästan förvånad när jag vaknade idag vid tio och kände mig utvilad och frisk - hade sovit hela 11 timmar! Därefter följde en tre timmars skoldag, matteplugg och ett genomsvettigt friskispass. Nu är det läxis-time som vanligt och jag borde fortsätta med tangenskurvorna, dock fattar jag ingenting så det känns inte speciellt lockande. Tänkte vänta tills imorgon istället då min mattegrupp hemma ska gå igenom samma delkapitel, så då kan jag kan kika på deras genomgång.. Alternativt gå till mattestugan imorgonkväll, Pär blir ju alltid så lycklig när jag kommer med min lista med alla uppgifter jag behöver hjälp med heheh... 

Igår hade vi en extra engelsklektion på kvällen, förra veckan såg vi nämligen en film som heter "Den vita masaien" och igårkväll hade Zanna bjudit in en masaikvinna som vi fick ställa frågor till om filmen. Det var lite stelt i början och hon verkade väldigt blyg, men det var intressant att få träffa och prata med henne. Hon lever idag som en "vanlig" kenyan och studerar Community Development på ett privat universitet här i Nairobi, så hon berättade lite om det, kontrasterna till hur hon lever tillsammans med sin familj, om att hon är den enda av sina syskon som läser på universitet och hur de äldre masaierna reagerar på att hon som ung kvinna studerar och arbetar. Väldigt intressant som sagt!

Nu är det bara en timme kvar till kvällsfikan så jag borde sätta igång med min biologilabbrapport, hörs mer en annan dag!

 

Hoppas att ni där hemma har det bra, glöm inte njuta av Sveriges fina höstväder som jag faktiskt saknar mer än jag tidigare kunde föreställa mig!

 

Man kan inte veta exakt hur läget är för tillfället, läser man DN (http://www.dn.se/nyheter/varlden/just-nu-folj-gisslandramat-i-nairobi/) har dödsantalet stigit till 43 och man tror att det fortfarande finns ett antal personer hållna som gisslan inne i gallerian. Det har också bekräftats vilka som ligger bakom dådet, ni kan läsa mer om det här: http://www.africanewspost.com/2013/09/shocking-see-what-alshabaab-is-writing.html.

 

 Många är fortfarande väldigt omskakade och vi försöker stötta varandra här på internatet. Själv var jag ganska lugn hela dagen och kvällen igår men visst känns det, vill inte tänka på hur det hade kunnat sluta om vi hade åkt till Westgate igår, vilket hade kunnat vara fullt möjligt. Läskigt.

 

Egentligen skulle jag åkt till ett giraffcenter idag där de föder upp en utrotningshotad art av giraffer som man får klappa och mysa med. Denna resa kommer genomföras som planerat eftersom det inte är någon riskzon, tvärtom är säkerheten tio gånger högre eftersom all bevakning har stärkts. Jag väljer ändå att avstå eftersom det inte blev så mycket plugg gjort igår, så jag kommer att spendera dagen med att räkna på kemisk jämvikt och trigonometriska kurvor. 

Jag vill också återigen tillägga att vi befinner oss i säkerhet, vi får alltså gå ut men endast under väldigt kontrollerade former och till tex. Junction eller likande kommer vi inte få åka till alls den kommande veckan. På skolan är bevakningen betydligt mer skärpt, tror nästan vi hade dubbla antalet vakter gående runt området inatt jämfört med tidigare.

 

Efter brunchen idag gick jag, Erika, Charlotta, Emelie, Felicia och Ebba till Toi. En jättestor second-handmarknad där du kan hitta ALLT. Det mesta är i jättefint skick och en del är till och med nytt. Det är som en stor marknadsplats under tak med gångar som är ca en halv till en meter breda, det är alltså väldigt trångt och totalt omöjligt att hålla reda på vilken väg som leder ut. Det är väldigt stor stöldrisk där eftersom det ligger i ett väldigt fattigt område så vi måste gå i grupp. Var nästan lite smånervös innan men det gick bra och jag tyckte det var riktigt roligt. Köpte en Ralph Lauren-skjorta som ser ut som ny för 35 svenska kronor, helt fantatiskt. Kenyanerna här var dessutom betydligt lugnare än dem på masaimarknaderna och drog inte eller slet i en vilket var väldigt skönt, dock så var de väldigt hårda gällande priset så det var supersvårt att pruta. Men det är något man lär sig med tiden. 

När vi kom hem från Toi kom solen fram så då passade jag på att läsa min svenskläxa nere vid poolen, börjar faktiskt få en riktigt schysst solbränna nu faktiskt, väldigt ovanligt med mitt svennepigment.

Innan maten blev det dessutom ett träningspass med Felicia och Malin, körde både styrka och kondition i intervaller så känner mig ganska duktig nu faktiskt :)

 

Nu ikväll skulle vi egentligen åkt till Westgate, ett köpcentrum som vi besökte även förrförra helgen. Men pga en incident som inträffade tidigare idag och som fortfarande pågår fick den planen ett aburt slut. Vi vet inte exakt vad som har hänt och därför vill jag inte uttala mig om det, men vill i alla fall berätta att ingen av oss från svenska skolan befann sig på Westgate när det hände och vi är nu alla i säkerhet på skolan. Vi kommer inte få gå utanför skolans murar innan läget åter är stabilt. 

 

 

 

Fem dagar sedan jag skrev senast. Har kommit in i rutinerna här nere nu och känner inte riktigt att jag har någonting speciellt att skriva om varje dag. Här kommer en liten sammanfattning sedan sist i alla fall.

Skolan har rullat på som varnligt så det finns inget att uppdatera om på den fronten. Proven börjar komma och jag försöker förbererda mig mentalt för en helvetestermin... 

Ronja trillade och skadade foten i tisdags och när hon var inne hos läkaren i onsdags visade det sig vara en fraktur så nu har vi två stycken som hoppar omkring här på kryckor. Alex bröt nämligen foten när de spelade fotbollsmatch förra helgen och ska ha gips i fyra veckor. Jag säger som jag brukar - fotboll är farligt!

För att muntra upp Ronja, och för att det är gott, gjorde jag och Felicia därför chokladbollar till kvällsfikan i torsdags och tog med oss till Ronja och Jennys rum. En av de bättre stunderna denna veckan!

 

 

Jobbig dag idag, var trött redan när jag vaknade imorse men nu är jag redo att trilla ihop i en liten hög. Lektioner, aktiviteter, kvällsmat, måndagsmöte och tvättning har avlöst varandra så att jag inte hunnit sitta ner och pusta ut en enda gång förrän nu. Känns som om det som hände imorse var en helt annan dag. Måndagsmötet drog dessutom ut lååångt på tiden så mina två timmars intensiv läxis blir inte av utan det blir att endast läsa det viktigaste. 
På engelskan idag kollade vi en film som heter The white Masai eller egentligen Die weisse Massai eftersom den var på tyska med engelsk undertext. Det var väldigt jobbigt i början eftersom jag inte kunde bestämma mig om jag skulle läsa undertexten eller inte, tyskan satt ju ganska bra trots allt.. I vilket fall, den utspelade sig här i Kenya och det var så häftigt att veta att man lever i samma kultur som i filmen. Detta var en film man kunnat titta på i vilken skola som helst i Sverige, men här, när lektionen är slut gick vi ut i samma värld som vi precis fick se på en filmduk. Det är jättesvårt att beskriva, men det är en sådan häftig och speciell känsla! Tänkte samma sak när vi var på föreläsningen ang. de utrotningshotade så kallade Wilddogs, när man sitter där skulle man lika gärna kunna vara i vilken föreläsningssal som helst - men när man går ut är man mitt uppe i den värld som men precis fick beskriven.

Jättelullig text det här känner jag, så det är nog bäst jag slutar nu och fortsätter räkna matte... Bjuder på några fler bilder från konserten i lördags som jag lånat från Heddaaaaa.
 Vid ett tillfälle tog han upp folk från publiken som alla fick köra varsitt dancemove som alla sen skulle härma - hur många andra artister skulle göra en sådan sak? Hedda och Ebba fick representera vårt lilla SSN-gäng, vilekt de gjorde mycket bra!

Idag var de flesta väldigt trötta så dagen har varit väldigt lugn. Den inleddes såklart med pannkakor på brunchen, följt av bad och solning - love life! Senare har jag städat min rum (igen..) och skypat med min kära mor och mormor som är i full gång med att göra äppelmos där hemma. Så "dagens saknad" är att komma hem från skolan, höra assistentens motorljud, se mormors skor i hallen för att sen ropa "moormoooooor!!" och springa in i köket för att krama henne. ♥

 

Det togs massa fina bilder vid poolen idag, här kommer några:

 

Japp, vad ska man säga.. Hade verkligen sett fram emot denna dagen heela veckan och så blev det inte alls som jag, eller någon annan, hade tänkt sig. Den började bäst och slutade bra men därimellan någonstans droppade det rejält ett tag.

Bussen till ridningen gick inte förrän halv två så efter brunchen tog vi ett dopp i poolen, det är verkligen sååå varmt här nu och det är inte ens varmsäsong? Älskar det! Alla vi som skulle rida var jättepeppade och jag var SÅ lycklig när jag äntligen fick dra på mig mina slitna men högt älskade ridbyxor, mina ridskor och ridhjälm (som jag upptäckte fortfarande luktade häst och innehöll massa vita tagelstrån ♥). Vi blev lite försenade redan från början och sen tog bussresan dit en timme istället för en kvart på grund av en FRUKTANSVÄRD trafik. När vi väl kom fram till Karen Ridning School delades vi in i två olika grupper, de som ridit tidigare (varav majoriteten har egen häst) och nybörjare. Vi som var vana ryttare fick rida först och tilldelades hästarna vi skulle få rida, nej förlåt, ponnyerna vi skulle få rida. Jag fick en liten C-ponny som heter Jeddah, fick höra att det var deras bästa hopphäst men att han var lite svår och behövde en duktig ryttare. Detta visade sig senare betyda att han var skittrög och ville knappt gå framåt och deras definition av en duktig ryttare var alltså en person som skulle sparka och slå hästen så mycket som möjligt. De gav mig ett spö och visade då hur jag skulle göra genom att rappa till den stackars hästen hårt på bakdelen. Där gick min gräns, jag slår bara inte en häst! Försökte få fram honom så gott jag kunde utan spöt och det gick hyfsat till slut = jag fick honom att gå i både skritt, trav och galopp. Hästarna kunde nämligen inte något annat än "framåt" och "stopp" och man fick ta till sin absolut sämsta sits och allt för att de ens skulle förstå det. 

Vi hade trott att vi skulle få rida ut, men istället fick vi rida i en dammig paddock i 27 graders värme och ha någon slags "ridlektion". En klar besvikelse alltså. 

Till på köpet kom de på efter 45 minuter att den andra gruppen inte skulle hinna rida överhuvudtaget vilket inte gjorde någon gladare...

 

Så ja, nu saknar jag mina älskade, älskade hästar ännu mer. Saknar Scarlett som är så vacker och som alltid gör sitt bästa, fina Sunny-bus med alla sina små hyss men som trots allt är en fantastisk ridhäst, (när hon väl vill vill säga..) Ja jag saknar till och med att bråka med Sunny på banan innan hon ger med sig och går som en stjärna. 

Men, jag ångar inte att jag åkte dit. Jag fick se, lukta och känna en häst och mina ridbyxor luktar inte tvättmedel längre, men kommer absolut inte åka tillbaka till det stället igen. Har pratat med min engelsklärare som håller på med hästar och hon var faktiskt förvånad över att boardingen skickat oss till Karen då de är ett av de absolut sämsta stallen man kan åka till. Hon rekommenderade ett par andra ställen istället som vi förhoppningsvis får åka till nästa gång! För jag kommer inte klara mig i tio månader utan en liten hästdos då och då...

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Vi kom hem lagom till kvällsmaten så efter en snabb dusch drog jag på mjukiskläder och gick ner och satte mig och åt. Då fick jag reda på att bussen till konserten gick om tio minuter så det blev att äta snabbt och sen springa till rummet och byta om snabbt. 

Konserten skulle börjat halv sju så vi åkte från skolan halv sex och kom fram strax efter sex. Då var det ca 15 personer från var skola och två andra där. Vi fattade ingenting och undrade vad som försigick, 17 personer som skulle se Kenyas mest kända artist? Knappast.

Saken är att INGENTING här i Kenya sker på utsatt tidpunkt. Kenyanerna rycker bara på axlarna och säger "polepole" vilket betyder ungefär "ta det lugnt". Så där satt vi, i drygt 2 timmar och väntade på att konserten skulle börja. Allas humör dippade rejält och när förbanden började spela och visade sig rent ut sagt vara skitdåliga var vi beredda att åka hem redan klockan nio. Men vi satt kvar, och tur var väl det för tredje artisten, en kvinna med en fantastisk röst, kom in blev allting mycket bättre! Och gladare skulle vi bli för till slut kom Eric Wainaina in på scenen och fullkomligt ägde stället. Han hade en otrolig förmåga att charma hela publiken; när han kom in stod det kanske 10 pers på dansgolvet men när han spelade sin sista låt stod alla och dansade och sjöng tillsammans! Det var en jättehärlig känsla, verkligen en lycklig-här-och-nu-känsla som kommer bli svårslagen. Så trots en dålig start blev det till en högst minnesvärd kväll som jag kommer att tänka tillbaka på med glädje!

Jag menar konsert, centrala Nairobi, bar himmel, ljummen kväll, fina vänner, dans och sång - det kunde ju itne annat än sluta bra!

 

Så var det fredag igen, har sett fram emot denna helgen hela veckan, framför allt eftersom jag äntligen ska få rida imorgon. Vet att jag inte borde förvänta mig så mycket - att rida här kommer antagligen vara helt annorlunda jämfört med hemma, men kan ändå inte låta bli att längta, det måste vara bra!

Ikväll ska vi ett gäng till Art och fira Julia som fyllde 18 igår. Ska bli superkul! Jag och Felicia har bakat choklad och vaniljmuffins dekorerade med banan som en liten men kärleksfull present. (Hoppas alltså att Julia inte läser min blogg innan klockan sju, men tror risken är näst intill obefintlig).

Mycket mer än skola och bakning har jag inte hunnit med idag, eller jo, en timmes solning och ett dopp i poolen blev det också. Sååååå skönt! Det blir bara varmare och varmare här nu, första veckan var det dunvårjacka som gällde men nu har vädret successivt slagit om till svensk sommar när den är som bäst. Dvs 25 grader och sol, helt ok. Nu när jag ändå är igång kan jag ju berätta att det väntas ännu bättre väder nu i helgen, om det nu ens är möjligt?

 

Något inte lika avundsvärt är att vi har haft vattenbrist hela dagen igen, det kom ju tillbaka i onsdagsnatt men idag tog det alltså slut igen. Verkar tack och lov som om det är tillbaka igen så nu hoppas vi det håller i sig såhär!

 

 

Bilder som duktiga Hedda tog igår, detta är alltså inte de "riktiga" skolfotona.

För andra gången sedan jag kom hit till Nairobi ställde jag mig framför spegeln och sminkade mig imorse. Anledningen var att vi fotograferade klassfoto samt skolfoto idag. Vi är ju en så pass liten skola att alla får plats på samma bild, alla grundskole- och gymnasieelver, lärare och all boarding- och servicepersonal, lite svårorganiserat förstås men det blev nog rätt bra till slut!

 

 

 

Fyra elevrepresentanter är på två olika möten idag angående våra indragna utekvällar, ett styrelsemöte och ett möte med ordföranden i styrelsen. Vet inte vad det kommer att leda till men vi hoppas såklart på det bästa! 

Onsdag är min kortaste dag, slutade klockan två. De flesta andra här på skolan har efter det antingen haft fler lektioner eller gått till Junction, så efter att ha hängt lite med Jenny uppe på balkongen (internatets bästa ställe, man kan liksom föra ihop två soffor så det blir som en gigantisk, jättemysig säng) passar jag på att ta det lite lugnt och tagga till inför det mördande friskispass som börjar om en halvtimme. Jag har fortfarande träningsvärk sedan akrobatiken i måndags så jag ser inte fram emot träningen idag... Kommer inte kunna gå imorgon.

Måste ju vara på topp inför helgen dessutom, listorna över helgaktiviteterna kom ut idag och förutom bowling, bio eller diverse olika restauranger på kvällarna kan man på dagarna välja mellan att spela paintball, åka till ett barnhem, gå i kyrkan, åka till YaYa-köpcentrum eller RIDA. Blev så glad och skrev naturligtvis upp mig på ridning direkt. Äntligen ska jag få dra fram ridbyxor, hjälm och skor som naturligtvis fick följa med hit, man har ju sina prioriteringar!  Vi har haft hästar hemma sedan jag var sex år och nu har jag inte sett en enda häst på 27 dagar och jag tror ingen förstår hur mycket jag saknar mina fyrbenta vänner där hemma. Jag saknar känslan, lukten, ljuden och synen av hästar, ja allt som har med dem att göra och då tänker jag framför allt på min egna ögonsten såklart, Scarlett. Förutom min familj och mina vänner är det henne och Sunny jag tänker på varje dag och då är det svårt att hålla tårarna borta. Flätan med tagel luktar tyvärr mest damm numera men jag har tvingat min mamma att skicka en bild på Scarlett helst varje dag, så då förstår ni ju på vilken nivå det ligger på hehe...

 

Mitt i all besvikelse igårkväll öppnade jag ett mejl som gjorde mig väldigt, väldigt glad. Eva på administrationen meddelade nämligen att jag hade post att hämta ut! Hon hade tyvärr gått hem för dagen när jag läste det så hämtade ut det det första jag gjorde imorse istället. Det var ett jättefint vykort från min kära faster Ingrid hemma i Lund och tack vare det har jag vandrat omkring som på små moln hela dagen. När man befinner sig såhär långt hemifrån blir man verkligen glad när man vet att någon tänker på en där hemma. En liten rad på facebook, ett sms, en kommentar här på bloggen, en enkel snapchat eller som i detta fallet ett fint vykort gör verkligen så man blir lite extra varm om hjärtat.

Så ja, om ni vill förgylla en dag för mig här nere (eller helt enkelt bara har ett marabouchoklad över) är min postadress:

Var på Junction idag efter skolan med Felicia, Ronja och Jenny. Skulle hämta ut den där salvan som Dr. Patel skrev ut. Var väldigt tveksam till den först eftersom han inte kunde säga vad den var bra för, men Siv sa att det absolut inte var någonting som kunde vara farligt utan att det är en vanlig inflammationshämmande salva. (Så han trodde alltså att det var en inflammation som gjort att den svullnat upp och inte att den bokstavligen hade växt, vilken han inte sa till mig...) Hursomhelst, gick till apoteket för att hämta ut den men den fanns såklart inte inne och den gick inte att beställa in heller - istället ville de ge mig en annan salva med antibiotika och annat skit i som dessutom var till någonting helt annat. Det kändes ju inte jättebra så tackade helt enkelt för mig och gick.

Skulle laddat min telefon som haft slut på pengar i en hel vecka nu men såklart renoveras Safaricom´s lokaler så det gick inte heller vägen. Fick med andra ord inte utträttat något av det jag skulle, men Planet Yoghurt var ju gott i alla fall!

 

Ingen under arton år kommer att få gå ut på kvällarna efter halv sju om inte internatpersonalen anordnar någon form av aktivitet som äger rum då. Detta tillkännagjordes av Thomas idag på måndagsmötet och det uppstod världens ramaskri kan jag lova. Folk pratade, nej, skrek i munnen på varandra och alla ville veta varför, varför? Personligen tycker jag det gick överstyr, man kan varken resonera eller kompromissa på det sättet och mycket riktigt kom vi ingenstans. Det slutade med att folk irriterat lämnade matsalen med glas och tallrikar kvar på matborden och stolarna placerade huller om buller. Och när jag precis gick genom korridoren till tvättrummet hördes det upprörda röster från varje rum. Folk är inte bara upprörda, många är rent ut sagt förbannade och pratar om att åka hem till Sverige igen.

Vi har ju vetat om att detta med utgångar har diskuterats fram och tillbaka och därför känns helgens händelser extremt onödiga eftersom jag tror att det var de som gav sista puffen i fel riktning så att säga. 

 

Själv är jag bara besviken, som jag skrev igår har jag sett fram emot detta som en del av hela Kenya-upplevelsen. Men nu blev det ju inte så och jag tänker absolut inte åka hem pga detta. Vad vi under 18 kommer att få åka på för anordnade aktiviteter istället vet jag inte riktigt då de aldrig hann berätta det. Men förhoppningsvis blir det jättebra i alla fall.

Haft en riktig slapp/pluggsöndag på rummet idag. Behövdes verkligen. Det kan vara väldigt påfrestande att bo på internat ibland, oftast är det roligt men ibland vill man bara vara ensam. Det har tyvärr blivit lite tryckt stämning här på skolan på grund av lite olika händelser nu i helgen, egentligen inte mellan oss elever utan mellan elever och internatpersonalen. (Gör det någon skillnad om jag säger mellan elever och internatpersonal och inte mellan personalen och eleverna? Tror inte det, men så är det i alla fall.) Hursomhelst, som jag har skrivit tidigare så känner många sig instängda och de senaste två veckorna har det inte bara handlat om att få gå till Junction när vi vill, närliggande restauranger, Toi eller liknande utan det är vår första utgång till någon av nattklubbarna i downtown som tagits upp på nästan varje informationsmöte. När får vi gå ut? Svaren har varit svävande, om man ens kan kalla det svar för frågan har ju fortsatt att ställas. Rykten började gå om att endast de som fyllt arton år innan de kommit hit skulle få gå ut vilket har gjort många väldigt upprörda. Denna helgen fick vi tillåtelse att åka till Westgate i fredags och junction i lördags, observera att detta är köpcentrum där det finns restauranger som serverar alkohol till maten om man så önskar, men inga utegångsställen. Trots förgående faktum var det flera som druckit alldeles för mycket när de kom hem från Junction igår vilket känns väldigt onödigt. Vi har inga regler som säger att man inte får dricka alkohol när man är ute, men man får inte lov att vara märkbart påverkad när man kommer hem och man får inte lov att ta in någon alkoholhaltig dricka på skolområdet. Det är inte för skojs skull vi har dessa reglerna, som vi redan har fått uppleva så är Nairobi en fantastisk stad men väldigt farlig om man inte är försiktig, därav de hårda reglerna. Risken är nu betydligt större att ryktet om åldersgränsen kommer att besannas, vilket känns väldigt tråkigt. Jag har absoult inte kommit hit för att åka partybussen varje helg och jag tänker absolut inte åka hem om jag inte skulle tillåtas att göra detta, men jag blir ändå lite besviken. Julia som gick här förra året har pratat varmt om utgångarna då det framför allt är då som vi verkligen får umgås med lokalbefolkningen här, det ska tydligen var en väldigt härlig stämning då alla pratar och dansar med alla. Det skulle vara en rolig del av hela denna upplevelse, men hur det blir med det återstår alltså att se.

Utöver detta har det satts upp flertalet övervakningskameror i de allmäna korridorerna på skolan, detta på grund av att flera elever blev bestulna på pengar och värdesaker förra året. Vi elever har dock inte fått någon information om detta och många hävdar att det är fel och anser att kamerorna är integritetskränkande. Detta ska tas upp på måndagsmötet imorgonkväll. 

 

 

Nu blev det mycket på en och samma gång kände jag, får väl tillägga att jag i alla fall har haft en toppenhelg! Vi hade hur trevligt som helst i fredags och jag somnade genuint lycklig den kvällen. Igår kväll spenderades här på internatet med ett gäng tjejer, vi spelade Rappakalja, skrattade så vi fick ont i magen, myste i sofforna uppe på balkongen, kollade roliga youtubeklipp och pratade massa. Perfekt kväll helt enkelt!

 

 

En liten filmsnutt från våra dagar i MAsai Mara som Sanna har klippt ihop! :)

 

Hejsan allihopa! WestGate igår var superkul, vi var ett gäng som satte oss på Tapas´ uteservering och hade jättetrevligt. Vi hade tänkt gå en runda i affärerna också men det blev aldrig av utan vi satt på restaurangen hela kvällen istället. Maten var jättegod, vi beställde in två-tre stycken tapasrätter var och delade på, godast var helt klart miniburgarna! *himmelska*

 

Skolan har rullat på som vanligt sen vi kom tillbaka från Masai Mara i tisdags. Läxorna har redan börjats stapla på hög vilket jag inte direkt jublar över, men jag försöker utnyttja läxis-tiden så effektivt som möjligt för att det ska bli lite lättare. Nästa vecka börjar dessutom matte- och naturstugorna; två kvällar i veckan kommer det lärare till skolan på kvällen mellan 19-21 och hjälper dem som vill med läxorna. Perfekt om ni frågar mig, då får man verkligen saker och ting gjort!

Nog om skolan, vi får lov att gå ut själva både till Junction och Impala nu. Kraven är visserligen fortfarande att man måste gå minst fyra personer i en grupp, vara tillbaka innan halv sju och vid utcheckningen ska man scanna fingeravtryck, lämna in gatepass och skriva upp på en lista var man tänker gå och ungefär när man tänker komma tillbaka. Många har börjat känna sig instängda och det har börjat gå massa sjuka rykten på skolan huruvida vi någonsin kommer att få gå ut eller inte. Själv så ser jag inte så allvarligt på det hela, tids nog kommer vi få gå vart vi vill. Det är bara det att det är så många säkerhetsregler som måste gås igenom innan dess. Man kan nämligen inte gå ut på gatan och beté sig som man skulle gjort i Sverige, det kan vara direkt farligt, utan man måste tänka på var man befinner sig och anpassa sig efter människorna och kulturen här. 

 

Som rubriken antyder har jag varit på sjukhuset idag, det var en intressant upplevelse kan jag lova. Jag har haft en liten prick till höger på hakan i hela mitt liv men de senaste veckorna har den växt och blivit betydligt större. Ville kolla upp det så gick till skolsköterskan i förmiddags och hon kontaktade en läkare. Till min stora förvåning fick jag en tid tre timmar senare på Nairobi Hospital. Siv tyckte jag skulle operera bort den så att jag slipper ha klydd med den och sa att man säkert skulle kunna boka in en sådan tid redan nästa vecka (!) så hon kollade till och med upp numret till en plastikkirurg. 

Nummer ett var ju i alla fall att kontrollera den hos en läkare, så jag åkte taxi in till sjukhuset med en av skolans lärare vid ett. Vi hade  ingen aning om hur det skulle gå till eller vart vi skulle gå utan bara att vi skulle till en Dr. Patel. När vi kom dit visade det sig att sjukhuset inte har någon allmän mottagning utan varje doktor har en egen avdelning dit man går och sätter sig utanför och väntar. Dr. Patel var indisk och såg verkligen ut som den stereotypa doktorn. Visserligen var han en halvtimme sen men effektivitet var nog hans mellannamn för jag var inne i rummet i max 2 minuter. Han kollade en gång på min haka och sa sen att det inte var någonting att bry sig om så länge jag inte har ont, och det har jag ju inte. Fick med mig ett recept på någon slags kräm som jag ska hämta ut på apoteket, fick inte riktigt svar på vad den var bra för utan det var nog mest bara för att kändes det som. 
Har inte bestämt mig för om det där besöket var förgäves eller ej men det var ju intressant och se ett kenyanskt sjukhus i alla fall.

 

Nu i helgen har internatet anorndat lite olika saker som man skriva upp sig på. Ikväll kan man välja mellan att åka till WestGate (ett shoppingcenter med flertalet bra restauranger), åka till en etiopisk restaurang inte så långt från skolan eller åka hem till vår rektor Thomas och titta på någon fotbollsmatch som jag antar att Sverige spelar ikväll. Jag och ett gäng har bestämt oss för att åka till Westgate och äta kvällsmat, det blir säkert jättetrevligt!

Imorgon på dagen kan man åka med Peo till Kitangela, ett glasbruk på andra sidan Nairobi National Park där de tillverkar konstglas och bruksföremål av återvunnet glas. Har inte skrivit upp mig på detta ännu men ska nog göra det sen.

Imorgonkväll kan vi välja mellan en kinesisk restaurang och att åka till Junction, vad det blir då vet jag inte men det lutar åt att stanna kvar här på internatet och ha filmkväll istället.

På söndag finns det också aktiviteter att välja mellan, om man vill så gå det en buss till Yaya köpcentrum där det finns en masaimarknad på söndag eller så kan man följa med på gudtjänst i Nairobi Chapel. 

Blev faktiskt lite överraskad av att det finns så mycket att välja mellan varje helg, men antar att det måste finnas lite olika så att vi får komma ut så mycket som möjligt. Åker man på någon av dessa aktivteterna behöver man inte komma tillbaka till skolan förens klockan elva heller.

 

 

Tredje och sista delen. I måndags efter middagen åkte vi till en masaiby inte långt från vårt läger för att lära oss om deras kultur och levnadssätt. Masaierna är urbefolkningen här i Kenya, de var tidigare ett nomadiserande folkslag i områden kring gränsen mellan Kenya och Tanzania. Idag är majoriteten bofasta i småbyar i samma område. Deras kultur är extremt annorlunda jämfört med vår, något många reagerade på är att varje man får lov att ha upp till tio fruar. Den första frun väljs ut av fadern när sonen fyller 25. Därefter får han gifta sig med ytterligare nio beroende på hur många kor han äger. Ett annat exempel är att enligt traditionerna måste en pojke döda ett lejon för att denne skall komma att betraktas som en man. Trots att det är olagligt att jaga lejon har masaierna valt att inte släppa helt på denna tradition. Men itället för att varje pojke ska döda var sitt lejon går de istället ut i grupper vart fjärde år och ett tjugotal masaier hjälps istället åt att döda ett lejon. Korna betyder väldigt mycket för masaierna, en man sätter alltid sina kor först, sen kommer barnen och i tredje hand hans fruar. En traditionell ritual är att tappa ut blod ur en kos pulsåder med hjälp av en nål och sen dricka det blandat med mjölk, det sägs ge speciella krafter. 

Det var en väldigt intressant upplevelse men tyvärr så kändes mycket väldigt tillgjort, byn vi besökte var endast en turistattraktion vilket tydligt lyste igenom. Masaierna bodde alltså inte där på riktigt fast de sa att de gjorde det. Också mycket annat som de berättade märktes det tydligt att de baar hade hittat på. Personligen tror jag att de säger vad de tror att vi vill höra, eller så vill de bara driva med oss. Det kanske låter lite hårt men allt var så tydligt, de visade till exempel hur de gjorde upp eld genom att snurra en pinne mot en platta. De sa att det var såhär de tände sina eldar varje dag, menm trovärdigheten sänktes något då det låg flera tändsticksaskar inne i husen. De var väldigt angelägna om att sälja saker och försökte pressa en på så mycket pengar som möjligt, ofta angav de ett pris tjugo gånger högre än värdet och när man inte ville betala så mycket tog de till känsloargument som till exempel att rabbla upp hur många barn de hade och vad de hette osv. Varorna var inte heller riktigt vad de uppgav att det var; samma tand på ett halsband kunde komma både från en hyena, en gepard eller ett lejon när den i själva verket kom från en ko. På flera träföremål kunde man dessutom tydligt se hur de försökt slipa bort en "made in China"-stämpel.

Jag är medveten om att jag låter lite negativ så jag vill slutligen poängtera att det trots allt väldigt intressant och masaierna var trevliga mot oss. Jag tror att vad de visade upp stämmer bättre överens med hur masaierna levde förr så det var ändå givande!

 

 

Söndagen och måndagen bestod av gamedrives morgon och kväll och teambuilding respektive besök i en masaiby däremellan. Har inte några bilder från teambuildingen men den bestod av diverse lekar som dragkamp och olika namnlekar, en lek gick ut på att gissa vilken "hemlighet" som hörde till vilken person. Vi hade alltså skrivit saker om oss själva som förhoppningsvis ingen visste på lappar och lämnat in. Jag skrev att jag har jägarexamen, och det tog faktiskt lite tid innan alla kom på att det var jag. Bilderna från Masaibyn tar jag i ett eget inlägg.

 

 

Äntligen tillbaka på internatet igen! De senaste fyra dagarna har varit fantastiska, det var verkligen ett helt otrolig upplevelse och jag vet att detta är något jag kommer minnas hela livet, men nu är jag helt slut i både kropp och knopp så det ska bli skönt att så småningom få krypa ner i sängen och få sova ut. 

Vi har haft jättetur med våra safariturer, visserligen fick vi varken se någon leopard eller någon river crossing men vi fick se flera andra häftiga djur och händelser. Det är omöjligt att beskriva allt jag sett och upplevt med endast ord och bilder. Jag kan inte få er att förstå hur savannen luktar, känslan att se en hjord med tiotusentals gnuer betande sida vid sida med zebror, känslan att sitta i en buss bara tiotals meter från några av savannens största och farligaste djur eller känslan att sova i tält med ett gäng babianer utanför, ja jag kan fortsätta i en hel evighet... Hursomhelst ska jag göra mitt bästa för att återberätta så mycket som möjligt.