Dag 290 - Sista inlägget
Så var det dags, mitt sista inlägg. Lever i något av en förnekelse för tillfället, inte ska väl jag lämna allt detta, inte har jag väl sovit min sista natt undermyggnätet med alla mina fina, älskade kenyavänner inom 30 sekunders gångavstånd från min dörr, inte är väl det så det är? Jag har inte alltid kommit så bra överens med alla här på internatet, man kan naturligtivs inte bli bli bästa vän med alla, men likväl har jag gråtit lika mycket varje gång någon har lämnat de senaste dagarna och jag har kramat varenda en lika hårt med ett "hejdå, ha det bra, jag hoppas att vi ses snart igen". Det känns så sorgligt att allting nu har tagit slut, att jag aldrig mer kommer att bo i rum 10A på svenska skolans internat och varje kväll äta kvällsmat med hela min stora Kenyafamilj. Det faktumet har ännu inte hunnit sjunka in.
Väskorna är packade, rummet är städat och jag ska snart ta en sista dusch i vår fjärdedels kvadratmeter stora dusch. Sen är det dags, efter kvällsmaten (ber till gud att det INTE blir korvbollar....) rullar bussarna mot flygplasten. När vi, dvs. alla skåningar och ett par stockholmare, har lämnat är det bara fyra stackare kvar här på internatet som alla åker imorgon. Det har varit riktigt jobbigt att vara kvar ända till slutet, att se alla rum tömmas och alla människor åka. Väntan har varit lång, jag har försökt slå ihjäl lite tid genom att ligga och sola vid poolen men har varit så otroligt rastlös hela dagen så slutar bara med att jag går och pillar med nåt annat.
Försöker fokusera på att komma hem istället för att lämna och på att återse istället för att ta förväl. Det går sådär, även om jag såklart ser otroligt mycket fram emot att springa ut i ankomsthallen på Kastrup imorgonbitti. Det ska bli så skönt att äntligen få komma hem, få krama om alla, och få sommarlov på riktigt! Känner mig trots allt ganska klar här, och jag tror att jag är redo att vända blad trots att avsked alltid är jobbiga. Vad som än händer kommer jag alltid att bära med mig alla minnen och lärdomar från detta året i mitt hjärta, och jag är säker på att jag alltid kommer att se tillbaka på tiden som ett av de bästa åren i mitt liv.
Med dessa orden tackar jag för mig, tack alla som har följt bloggen under året - det har varit så roligt att se att så många har kikat in för att se vad jag har haft för mig! Stort tack, vi ses snart!
Framför allt: tack till alla fantastiska människor - nyfunna vänner, lärare, boardingföräldrar och alla annan personal på skolan som gjort detta året till ett av de bästa i mitt liv.
Kenya / SSN i ett nötskal
- En av våra vakter här på skolan, Matthew, svarar ALLTID med "I´m fine thank you" när man säger hej.
- Att åka buss här kostar oftast under 1 svensk krona. SwedKen-taxi tar däremot sjuka överpriser.
- Varje söndag vaknar du alltför tidigt av sång och musik från närliggande kyrkor där kenyanerna sjunger gospel och tar i från tårna. Kan vara väldigt mysigt ibland, meen ibland inte.
- Det bästa med att bo på internat är att man alltid kan vara spontan, man har bästa vännerna 30 sekunder från dörren, vi har en fet pool i trädgården, zebra och zebrabalkongen har de mysigaste sofforna och efter frukosten kan man sova en timme till innan det är dags att gå till första lektionen.
- Vatten är ingenting man kan ta för givet.
- Inte elektricitet heller för den delen, strömmen går minst ett par gånger i veckan.
- Internetuppkoppling skall definitivt inte tas för givet.
- Med tanke på ovanstående är sisådär 5 minuters fördröjning på Skype inget ovanligt.
- Trots att vi levt i ett U-land och trots faktumet fyra punkter ovan, kan man gå in i tvättstugan och hitta 5 tvättmaskiner med en skjorta i varje - alla inställda på "fintvätt".
- Man tror det ska vara varmt i Afrika, men så är det inte alltid - dunjackan har kommit väl till pass vid ett flertal tillfällen.
- Monsunregnen får svenskt ösregn att framstå som duggregn. Det går att duscha och tvätta håret i regnet utan problem, det kommer definitivt mer vatten än i vår dusch i alla fall.
- I Kenya lever alla stenhårt efter filosofin "Hakuna Matata" och "pole pole" - ingenting går fort. Speciellt inte kassakön på Nakumatt, även om det bara står två personer framför dig i kön kan det likväl ta minst en halvtimme.
- Att åka med svenska partybussen en riktigt bra utekväll borde alla få uppleva. Högtalarna är dock sprängda vid det här laget och det knastrar en hel del, men bra drag är det!
- Alla tomter är omgivna av höga murar med antingen taggtråd, krossat glas eller elstängsel överst.
- Efter en resa eller utflykt byter samtliga på internatet profilbild på facebook.
- Nästan varje gång man går utanför ser man någon polis/vakt/militär med en AK-47:a över axeln. Skolans egna vakter har en hög med basebollträ och batonger innanför gaten.
- Många tror att man inte behöver solkräm eftersom de aldrig använder det hemma, vilket skämt.
- Det finns fartgupp överallt, även på de mest obefogade ställena. Oftast har man dessutom minst 5-10 stycken knutor på rad med såfär 30-40 meters mellanrum...
- Ringer man till numret som motsvarar Sveriges "112" är det mest troligt att ingen svarar.
- Sista veckorna låg nästan alla på internatet ute och pressade vid poolen så fort solen tittade fram - i ett desperat försök till att leva upp till solbrännan alla förväntar sig att man ska ha efter att ha bott i Afrika i tio månader.
- Vår idrottslärare, Tina, är alltid sådär sprudlande glad så att man inte kan låta bli att le i hennes närhet. Få människor sprider så mycket poritiv energi omkring sig som hon gör! Hennes friskispass är dessutom roligaste träningen någonsin, alla ler rakt igenom passet!
- YOLIKO står för "You Only Live In Kenya Once"
- En av våra vakter, Patrick, har lärt sig lite svenska och hälsar alltid med "Hej! Du är fin, hur mår du?"
- Tack vare/på grund av den röda jorden har alla vita/ljusa skor och strumpor färgats oranga.
- Att hitta brev/vykort/paket i sitt postfack när man bor 670 mil hemifrån är bland det bästa som finns!
- Pär Vamborg, min lärare i Ke1, Ke2, Bi1, Bi2 och EA Wildlife (japp, hade honom ett par timmar varje dag) drar de torraste skämten man kan tänka sig, men jag har faktiskt lärt mig att skratta åt dem. Han är för övrigt en fantastiskt bra lärare som alltid får mig att göra mitt bästa. (Han är dessutom typ skåning, ett stort plus i kanten här bland alla stockholmare)
- Det känns som om alla i Nairobi känner till svenska skolan, vart man än kommer nickar de flesta igenkännande. Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.
- Vi har levt tillsammans i tio månader och tycker att vi känner varandra utan och innan, men vet egentligen löjligt lite om varandras liv hemma.
- Kenyaner äter mat för att bli mätta, inte för att det är gott. Följaktligen är inte den kenyanska lunchen vi får en eller två gånger i månaden min favoriträtt.
- Rwandaresan var nog bästa resan på hela året, bada i Nilen, riverrafting på Nilen, bergsgorillor - you name it. Upplevde mer på tio dagar än vad många gör på en hel livstid.
- Att åka på safari kan vara det bästa som finns. Ridsafari är definitivt det bästa som finns. Att känna vinden i håret, vare sig man sitter på hästryggen eller står upp i sätet i safaribussen är fantastiskt. Det är alltid lika spännande och roligt att spana efter djur, och när man får se dem njuter man bara av ögonblicket - just där och då.
- Zebror kan nog vara det vackraste djuret på savannen, hästmänniska som jag är.
- Att bo på internat är otroligt påfrestande, somliga har inte fått lära sig vad respekt är och har svårt att anpassa sig efter andra. Att ständigt behöva anpassa sig efter dessa blir extremt påfrestande i längden.
- Kenyaner är aldrig blyga, tvärtom extremt öppna. Tvärt emot oss skygga svenskar... Här står man inte upp i bussen för att "slippa" sätta sig brevid någon man inte känner - här sitter alla på varandra för att tränga in så många som möjligt i matatusarna.
Dag 289 - Skolavslutningen/studentfirandet
Gårdagen överträffade alla mina förväntningar, vilken dag!! Den började med att studenterna gick upp tiidigt för att åka till Nairobi National Park klockan sex på morgonen för att avnjuta sin champangefrukost mitt ute på Afrikas savanner, med zebror och andra djur endast ett stenkast ifrån - hur coolt är inte det? Medan de var iväg sprang vi iväg till Riara Road och köpte blommor som vi skulle hänga kring deras halsar vid utspringet. Vid utspringet agerade jag och Sofie "föräldrar" åt Felicia och stod med studentplakat och blommor nedanför rutschkanan som studenterna fick rutscha nerför vid utspringet. Allting var så bra arrangerat, vackra blomsterarrangemang överallt, banderoller, bilder osv och alla studenterna var så himla fina!
Under lunchen stod Alma och Julia som toastmasters, ett uppdrag som de axlade med bravur! Med flera duktiga uppträdande på det och god mat kunde det alltså inte bli något annat än lyckat. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna så länge som möjligt men när Ebba och Hedda spelade och sjöng en låt de skrivit om året (texten i slutet av inlägget), när Janet läste sin avskedsdikt och när vi i slutet ställde upp för en sista kramring runt poolen medan Matt Corbys Resolution ljöd ur högtalarna, då gick det inte längre. Jag storgrät.
Efter kramringen, som alltså går ut på att man går runt i en ring och alla kramar alla, så kollade vi på en film som Sanna klippt ihop av småfilmer från hela året. Superfin verkligen, så mycket skratt, så mycket knasigheter, så många minnen.
Framåt kvällen samlades vi i matsalen, ombytta och omsminkade (inte mycket mascara som satt kvar efter den lunchen...), för fördrink och bananchips tillsammans med lärare, boardingföräldrar, de anhöringa som kommit och lite annan personal på skolan. Klockan sju (något försenad som vanligt) gick bussen mot the Norfolk Hotel där avslutningsmiddagen hölls, ett superfint hotell i Westlands. Denna gången stod Erica och Viktor som toastmasters och även de hade lagt ner ett fantastiskt arbete som också resulterade i en fantastisk kväll. Temat var "studentfestival" där varje student alltså presenterades genom en film, fick ett hyllningstal från någon/några av sina närmsta vänner och en kortfilm med en hälsning från släkt och vänner skickad från respektives familj hemma i Sverige. Jag och Sofie talade till Felicia, var så nervös så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen - att stå på scen och tala i mikrofon inför en massa människor är inte min grej, speciellt inte när delar av talet varje gång jag läste dem innebar att jag höll på att brista ut i gråt, igen. Det gick i alla fall hur bra som helst och Felicia blev jätteglad och överraskad, vilket naturligtvis var det viktigaste!
Efter avslutningsmiddagen gick bussarna vidare till Galileo som numera nästan skulle kunna kallas svenska skolans stammiställe, där hade vi en SUPERBRA kväll. Finner inga ord, flertalet lärare var med, boardingföräldrar, vår rektor Rosie, Eva och sen såklart alla underbara människor som jag levt med och lärt känna under tio månaders tid. Samtliga rockade dansgolvet, många var lite väl runda under fötterna, vi skrattade, vi grät, vi dansade och vi hade fruktansvärt roligt på vår sista kväll tillsammans. Vi behövde för en gång skull inte åka hem när alla andra kom till klubben (annars måste vi alltid lämna klubbar vid klockan ett, pga av säkerhetsrisken och att det annars blir för jobbigt att samla ihop alla) utan fick stanna kvar till klockan tre.
Som skrivet, finner inga ord. Vilken dag, vilken kväll, vilken natt! Hade ett otroligt roligt sista dygn med gänget, och somnade mer än lycklig när vi kom tillbaka till skolan inatt.
-------------------------------------------------------------------------------------
Redan natten till lördagen droppade de första av för att återvända till Sverige, och under dagen har tre busslaster lämnat skolan. Jag har dessutom tagit förväl av två boardingvärdar och alla mina lärare. Det känns konstigt, overkligt, och när man står där och kramas har jag lika svårt att hålla tillbaka tårarna varje gång. Det går bara inte. Imorgon är det min tur.
Vår stad - Hedda & Ebba
Det fanns en tid för länge sen
Vi visste inte om det än
Allt som skulle gå att bli
Men det var fler än bara vi
Stockholms broar, Skånes nätter
Hela stan för våra fötter
Men vi skulle där ifrån
Dags att dra undan ridån
Allt förändras där och då
För vi var bara några få
Som fick från alla ta farväl
Utan helt klara skäl
Planen lyfte med oss i
Omedvetna om vad som kom att bli
Vi visste inte om det än
Denna tid för länge sen
REFR
(Denna staden den är vår
Vi gör det fast vi inte får
Och blir vi groundade igen
Kommer vi ändå hitta hem
Detta land har vi bebott
O gjort det ingen annan gjort
Alla tårar vi har gråtit
Alla ord vi har förlåtit)
Första steget som vi tog
Ned på Kenyas röda jord
Var bara början på vår färd
I en helt ny värld
Wazungu irrade omkring
O fatta inte någonting
Färgar dagar med kemi
Och Naivashas biologi
Zebra blev vårt nya häng
Med ett väldigt udda gäng
Nairobis lyktor blev vårt ljus
När vi for från hus till hus
Rutan den var allt för ful
Med Casa Blanca blev det strul
Ronja hon var helt borta
Fastän hon druckit med måtta
REFR
Styrelsen ja dem fick spel
Även om det delvis var deras fel
Men spelar ingen roll
För nu blev det hård kontroll
Boardingen den var helt kaos
Ja ingen koll på något alls
Men vi älskar er ändå
Även om de som jobbade var få
Pär har massa torra skämt
Ja dem får vi höra jämt
Martin älskar derivata
Även om vi den hata
Lasse är vår nya pappa
Swahilin kommer vi aldrig att fatta
Om det fanns sanning i vad han sa
Vet vi inte än idag
REFR
Savannen fylls av nya liv
Nairobis nattliv går med stil
Toi är vår garderob
All personal värd en applåd
Puppets, kiddibiddies, sweetie, naughty girl
Zanna du med oss kör
Jonas vi gillar din filosofi
Allt från charader till astrologi
Westgate höll oss alla inne
Och påfrestade våra sinnen
Kaos på internatet var ett faktum
När vi förhördes i kontorsrum
Ja, vem skulle kunna tro
Att vi över hela världen glo
När solen gick åpp
Över Mt Kenyas topp
REFR
Tiden rann ut ur våra händer
Efter soliga stränder
Och efter allt vi har fått se
Alla som fått oss att le
Främlingar blev vår familj
Lite mer och allt där till
Efter 290 dar
Finns minnena alltid kvar
REFR x2, stämma
Dag 285 - Nästan sommarlov, sista veckan
Nu är det över, slut, done, finito. Har precis skrivit det sista provet i tvåan på gymnasiet och kan härmed slänga allting som har med anteckningar, planeringar, scheman att göra. Har bara några ynka betygssamtal och utvärderingar kvar som ska göras imorgon och på torsdag, men i övrigt har jag SOMMARLOV. För inte så länge sedan kändes det som om denna dagen aldrig skulle komma, som att den låg så där oåtkomligt långt in i framtiden, men nu är den här och jag kan inte vara annat än lycklig.
Idag är också dagen då jag bara har fem ynka dagar kvar innan planet som ska ta mig tillbaka till Sverige, lyfter från JKIA här i Nairobi. Det börjar redan kännas en aning vemodigt, idag tog jag ner alla bilder och brev från väggarna i ett försök att vänja min hjärna vid att jag faktiskt inte kommer bo här om fem dagar. Rummet börjar mer och mer att likna den där glest möblerade "fängelsecellen" med kala, tråkiga väggar som jag möttes av när jag för första gången steg in i 10A för 285 dagar sedan.
Nog med tråkigheter, kan som sagt inte vara någonting annat än lycklig just nu. Ikväll ska vi i naturklassen iväg till Talisman med vår klassföreståndare Jonas, dels för en sista kväll med klassen och dels för att fira att vi nästan har sommarlov. Kommande dagar har vi inte såå mkt planerat, ska försöka komma iväg till diverse marknader och affärer för att inhandla lite grejer som jag vill ha med mig hem, men tyvärr är vi fortfarande väldigt begränsade så vi får se hur det blir med det. På fredag är det skolavslutning och våra studenter springer ut! Är säker på att det kommer bli en kanondag, fullspäckad med festligheter. Dagen kommer att avslutas med dans på Galileo (där vi för övrigt hade en av de bästa utekvällarna någonsin i lördagskväll) efter avslutningsmiddagen på ett av Nairobis finaste hotell! Redan natten till lördag börjar folk att droppa av hem till Sverige, men vi som är kvar har redan planerat in ytterligare en utekväll på lördagkväll innan det är dags för avresa på söndag. Sen hoppas vi på minst lika bra väder som det varit denna helgen, så att man förhoppningsvis kan få lite färg innan man återvänder till Sverige - vore ju lagom pinsamt om ni är mer solbrända än oss som bott i Afrika i tio månader......... men så kommer nog vara fallet så förvänta er inget annat.
Nog med tråkigheter, kan som sagt inte vara någonting annat än lycklig just nu. Ikväll ska vi i naturklassen iväg till Talisman med vår klassföreståndare Jonas, dels för en sista kväll med klassen och dels för att fira att vi nästan har sommarlov. Kommande dagar har vi inte såå mkt planerat, ska försöka komma iväg till diverse marknader och affärer för att inhandla lite grejer som jag vill ha med mig hem, men tyvärr är vi fortfarande väldigt begränsade så vi får se hur det blir med det. På fredag är det skolavslutning och våra studenter springer ut! Är säker på att det kommer bli en kanondag, fullspäckad med festligheter. Dagen kommer att avslutas med dans på Galileo (där vi för övrigt hade en av de bästa utekvällarna någonsin i lördagskväll) efter avslutningsmiddagen på ett av Nairobis finaste hotell! Redan natten till lördag börjar folk att droppa av hem till Sverige, men vi som är kvar har redan planerat in ytterligare en utekväll på lördagkväll innan det är dags för avresa på söndag. Sen hoppas vi på minst lika bra väder som det varit denna helgen, så att man förhoppningsvis kan få lite färg innan man återvänder till Sverige - vore ju lagom pinsamt om ni är mer solbrända än oss som bott i Afrika i tio månader......... men så kommer nog vara fallet så förvänta er inget annat.
Rummet innan jag tog ner allting, ser mycket större ut än vad det egentligen är - har i princip bott i en skokartong, men en ganska mysig sådan förstås. Och om jag inte sagt det tillräckligt många gånger; TACK SNÄLLA alla om har skickat brev/kort/paket, blir så glad varje gång jag ser dem hänga där på väggen.
Klassen efter en föreläsning i förra veckan. Peter Moll, i mitten, är aktiv i StandUpShoutOut som arbetar bland annat för utrotningen av elefanter och noshörningar till följd av tjuvjakten. Båda arterna inklusive lejon kommer att vara totalt utrotade inom sisådär 20 år om det fortsätter som det gör nu, vilket skulle innebära katastrofala konsekvenser för allt växt och djurliv på savannen. Ni tror antagligen inte att ni kan göra så mycket åt det hela, men ni har så FEL, bara genom att uppmärksamma problemet så gör man en enormt viktig instats. Marknaden för elfenben, noshörningshorn och andra djurdelar är framför allt utbredd i Asien, till största del pga okunskap. Hela 70% av kineserna tror till exempel att elefantens betar/noshörningarnas horn bara faller av för att sedan växa ut igen, de känner alltså inte ens till den vansinniga jakt som pågår på savannen eller att stora delar av elefanternas huvud sågas av för att så mycket elfenben som möjligt skall tas till vara. Så genom att uppmärksamma problemet kan vi alla hjälpa till att ta ett steg i rätt riktning, så vi slipper se samtliga av Östafrikas savanner som karga ökenlandskap om 20 år.
Dag 274 - Förhöjd säkerhetsrisk
I vanlig ordning vet vi inte riktigt vad som egentligen händer, men i förmiddags kom det ytterligare ett sådant där mejl från Eva med rubriken "Förhöjt säkerhetsläge!". Mejlet följdes under dagen av två andra med allt strängare restriktioner. Dessa mejl är tyvärr inte ovanliga nu förtiden, och har egentligen inte varit det någon gång under året; jag brukar knappt ens öppna dem längre för jag vet vad där står. Vi får inte gå ut. Sprängladdningar. Explosioner. Terroristhot. Undvik folksamlingar. Rånare. Bomber. Pistolhot. Granater. X antal mördade. Orden tar knappt på mig längre, jag har blivit van. Det tidigare nämnda är numera lika vardagligt som att jag varje gång jag går utanför murarna ser någon, vakt eller militär, med en AK-47:a över axeln - inga konstigheter. Hade detta varit i höstas hade jag genast fått hjärtat i halsgropen och inte vågat mig ut på flera dagar ens efter det att vi åter fått tillstånd att gå ut. Idag när jag läste mejlen reagerade jag knappt, utan accepterade bara kallt det faktum att det helt enkelt är bäst att stanna inne, tills vidare i alla fall.
Jag inser när jag skriver det hur sjukt det egentligen är, hur kan man bli så här avtrubbad? Tänker jag efter blir jag rädd, ingenting här är värt att dö för. Det enda jag har, som är värt så mycket, finns hemma i Sverige och just idag är jag så innerligt glad att jag har en flygbiljett som kommer att ta mig dit, hem till älskade Skåneland, om ynka 16 dagar.
Kan såklart inte låta bli att bli arg, ledsen och frustrerad när jag läser nyheterna, varför håller människor på såhär? Varför har människor behov av att skada varandra, hämnas, anfalla, attackera, ta över, ockupera? Vad sysslar vi med egentligen? Kan inte förstå, kan inte hitta någon anledning, kan bara förbryllas.
Innan det här läsåret fanns allt sådant här elände alltid på behörigt avstånd genom en TV-skräm. Jag levde som alla andra obekymrat i den svenska bubblan, jag såg, jag hörde och jag trodde att jag förstod - men i verkligheten var det för svårt att sätta sig in i situationerna och för lätt att förtränga. Nu bor jag mitt uppe i det och jag har med egna ögon fått se elände av alla dess slag - död, svält, sjukdomar, fattigdom och kriminalitet. Det gör mig arg, ledsen och besviken för jag har också fått möta genuin glädje och en öppenhet jag sällan stött på någon annanstans. Jag varken kan eller vill förstå varför någon skulle vilja ersätta allt detta fina med skräck, sorg och fruktan.
Dag 169 - Eurovisionkväll
Väl hemma från vår trip till Naivasha var alla allt för trötta för att göra någonting vettigt, istället planerade vi att beställa hem mat och milkshakes från Art Café som precis har fått home delivery. Dock så fungerade det där med home delivery inte speciellt bra så det slutade med att vi åkte till Juntion och hämtade ut vår mat själva, väl där fick stå i kassan i dryga tjugo minuter trots att vi först i kön för att sedan åka femtioelva varv på parkeringen i skolbussen eftersom vår parkeringsbiljett som gör så att bommen ut från parkeringen öppnas inte fungerade - när vi kom väl kom tillbaka till internatet var maten kall och milkshakesen halvsmälta men efter att ha stoppat in det förstnämnda i ugnen och det sistnämnda i frysen så blev det toppen i alla fall! Vi var dock ännu tröttare vid det laget hahah, vi som beställt mat för att "spara på krafterna"...
Senare på kvällen, vid tio kenyansk tid, drog ju årets Eurovisionfinal igång och vi var ett helt gäng som bunkarde upp oss i zebrasofforna för att kolla. Är egentligen inget fan av varken melodifestivalen eller eurovision men igår kändes det mer än befogat att krypa upp i soffan och heja på Sverige, det hölls ju dessutom i Köpenhamn - nästan hemma ju! Stupade dock i säng innan röstningen hann avslutas och sov mig igenom korridorsstök och allt annat som hör internatlivet till.
Idag har jag tvättat, städat och försökt få undan lite läxor. Har fem - jag säger det igen: FEM - prov/inlämningar nästa vecka och jag önskar inget hellre att de kommande fem dagarna bara skall raderas och försvinna ur mitt liv fortare än kvickt. Så lätt går det dock inte utan det är bara att bita ihop, tuta och köra! Snart är sista provet gjort, om två ynka veckor, och då ska jag dansa på borden och hurra för livet!
Artpizza och fina vänner = väldigt bra kväll!
Dag 268 - Naivasha 2.0
I fredags åkte vi (dvs hela naturklassen) till Naivasha med samma anledning som till Lake Magadi förra veckan, alltså för att ta vattenprover, håva och kolla på och namnge djur- och växplankton i ljusmikroskop. Denna gången stannade vi däremot på ett ställe som heter Elsamere över natten och hann därmed med en hel del annat också.
På fredagseftermiddagen var vi nere vid sjön och håvade, till en början fick vi inte upp något spännande men sen hittade vi en hel del olika småfisk, vattenspindlar, kräftdjur osv. Vid ett ställe lyckades vi även fiska upp ett tiotal kräftor som några tyckte att vi skulle koka och äta som kvällsmat - det blev dock inte mycket av den idén utan vi släppte tillbaka allt i vattnet senare. Som Pär sa: "det märks att de flesta här aldrig har fiskat kräftor förut".
På kvällen åt vi en överraskande god kvällsmat, speciellt köttet då kött här i Kenya annars brukar vara väldigt segt och konstigt. Sedan spenderades kvällen ute vid brasan där vi kunde se flertalet djur spatsera omkring i trädgården - bl.a. zebror, flodhästar och antiloper. Vi hade tack och lov tilldelats stugor den här gången så vi slapp tälta som sist vi var i Naivasha, man har minst sagt tröttnat på tältlivet, obekväma madrasser och safarimyror efter det här året...
På natten vid fyra smög jag, Julia, Fanny och Hedda ut för att försöka få en skymt av flodhästarna som tydligen skulle vara som mest aktiva på land vid den tiden - men det enda vi fick se på vårt nattliga äventyr var två dik-dikantiloper som stod och betade på gräsmattan.
På natten vid fyra smög jag, Julia, Fanny och Hedda ut för att försöka få en skymt av flodhästarna som tydligen skulle vara som mest aktiva på land vid den tiden - men det enda vi fick se på vårt nattliga äventyr var två dik-dikantiloper som stod och betade på gräsmattan.
Lördagen innebar tidig morgon för att åka ut med båtarna, vi tog först några vattenprover på olika djup för att sedan åka en tur längs strandkanten och spana efter flodhästar. Vi såg totalt 10-15 stycken som låg i vattnet. Vid ett tillfälle var det en flodhäst som dök ner under ytan och bara försvann, någon tyckte sig se att vattnet rörde sig som om den var påväg mot vår båt och sekunden efter lade vår båtförare i full gas, det var nästan lite läskigt - flodhästar är ju faktiskt det djur på savannen som dödat flest människor, men ingenting hände ju så det var ingen fara.
Jag hittade en liten katt som förvisso inte var lika kramsugen som jag, men det var i alla fall en katt!
Dessa två tjejer alltså..! <3
Hahaha Jennybenny och Felicia <3
På kvällen spårade det som vanligt en aning i vårat rum, skrattmusklerna fick ordentligt med motion vill jag lova..!
Dag 246-254 Fler bilder från påsklovet
Här kommer lite bilder från när vi körde fyrhjuling i Uganda. Vi fick se mycket av landsbygden, kolla närmre på deras lantbruksgrödor och metoder, prata med bybor och så köpte vi fisk också - eller ja, vår guide köpte fisk. Skrattar verkligen när jag ser dessa bilderna, vi ser ju föör roliga ut i våra overaller och snusnäsduk runt halsen ... Kul var det i alla fall! Hade glömt hur kul det var att köra fyrhjuling, det var verkligen år och dar sedan sist..!
'
Dag 246-254 Ännu fler bilder från påsklovet
Här kommer några bilder från Elins och mammas dag när pappa och jag satt och klamrade oss fast i gummibåten i Nilens forsar. Det blev en något lugnare båttur för deras del plus två timmars ridning med guide, ser ju helt fantiastiskt ut! Det är samma par som äger detta stället i Jinga som Sanctuary farm i Naivasha där jag var och red för två månader sedan, se de har superfina hästar och bra utrustning etc. Hade gärna också ridit men är glad att pappa och jag gjorde river raftingen!
Dag 246-254 Blandade bilder från påsklovsresan 2
Bilder tagna av Sofie!
Utkikspunkten vid Great Rift Valley.
I bussen!
Lunchpaus påväg till Eldoret. Företaget vi åkte med, samma som skolan anlitade när vi åkte till Masai Mara i höstas, fixade frukost, lunch och kvällsmat i stort sett alla dagar utom de två sista. Riktigt god mat!
Kvällskryssning på Nilen, det bjöds på snacks och dricka. Killen i baren ville att baren skulle vara tom när vi kom tillbaka efter turen, men det lyckades vi inte med.
Felicia och hennes mamma var ute och paddlade kanot, de var inte lika lata som vi med andra ord som fixade en båt med motor.
Den tre månader gamla gorillaungen, sovandes ovanpå sin mamma. Hur söt som helst!
På gorillavandringen, här ser man hur nära vi kom!
Första dagen i Kigali gick vi till folkmordsmuséet, det fanns flera olika avdelningar - en om själva folkmordet, vad som hände, vilka som agerade och vilka som tyvärr inte gjorde det, en avdelning med några av de mördades kläder och tillhörigheter, en för de barn vars liv togs alldeles för tidigt samt utomhus där man kunde besöka de gravar som fanns på området. Totalt låg där över 200 000 av de en miljon människor som mördades -94.
Finner inga ord, det hela är bara helt ofattbart. Man har läst så mycket om folkmordet i Rwanda och det finns flera filmer som skildrar vad som hände, men på plats blir såklart allting så mycket mer påtagligt.
Finner inga ord, det hela är bara helt ofattbart. Man har läst så mycket om folkmordet i Rwanda och det finns flera filmer som skildrar vad som hände, men på plats blir såklart allting så mycket mer påtagligt.
En av de gravar som fanns på området. I år är det tjugo år sedan folkmordet ägde rum i Rwanda och genom kampanjen "Kwibuka" som betyder "kom ihåg" försöker man ena folket för att komma ihåg och hedra alla de som föll offer under de 100 dagarna år -94 samt uppmärksamma vad som hände och varför för att förhindra att något liknande någonsin kommer att hända igen.
Dag 258 - Valborgsfirande och mösspåtagning
Även här i Kenya har det firats Valborg ikväll! Svenskföreningen anordnade valborgsbål och grillat här på svenska skolan och i samband med firandet hade studenterna även sin mösspåtagning. Egentligen sker ju inte mösspåtagningen förrän efter de faktiskt tagit studenten men eftersom alla här åker hem till Sverige en eller två dagar efter avslutningen görs ett litet undantag här för att våra studenter faktiskt skall hinna ha på sig mössan lite. Jag lämnade över Felicias studentmössa, mycket ärofyllt uppdrag måste jag säga - speciellt då jag fick ha en lapp på ryggen där det stod "JAG HAR ETT ÅR KVAR".....
Efter att alla studenter fått sina mössor på huvudet tändes bålet och en frivillig kör började sjunga vårsånger, precis som det skall vara med andra ord. Advent, Lucia och påsk i Kenya kändes inte som advent, Lucia eller påsk men Valborg i Kenya känns faktiskt som Valborg! Vårkänslorna flödar, och tänk att det är maj imorgon! Det betyder att det bara är en ynka månad tills jag återvänder till Skåneland, tiden kommer flyga.
Hoppas ni liksom jag har haft en fin valborgsmässoafton!
Årets studenter!
Det blev ingen liten brasa - ska det va, ska det va! Vi hade dock en kenyansk brandbil på plats ifall något skulle gå snett, vad de nu skulle ha gjort vet jag förstås inte men det är tanken som räknas. (Förra året hade brandkåren tillkallats efter att elden spridit sig till palm, det var bara det att när brandkåren väl kom räckte inte vattenstrålen upp till elden och ingen vågade klättra upp på stegen, och som om inte det var tillräckligt så tog vattnet slut.... Kenya i ett nötskal!)
Jag och Felicia, min fina vän <3
Dag 258 - Lake Magadi
Idag har vi naturare varit ute på fältstudier vid Lake Magadi och tagit vattenprover. Det var ungefär lika spännande som det låter, men ändå lite intressant. Vi kollade halten av ammoniumjoner, nitratjoner, aluminiumjoner samt pH, mark-, luft-, vattentemperatur och så vidare. Vi håvade även en del och tog med oss vattenprover tillbaka till skolan som vi ska studera i mikroskop på fredag - välkommen till naturarnas värld.
Låter bilderna tala för sig själva - alla bilder tagna av Sofie!
På vägen till Magadi
Flamingos
I full gång
Hann med lite roligheter också
Håvar för fullt, eller?
Mäter vattentemperaturen i stilla vatten
Åh vad jag tycker om dessa tjejer <3
Dag 246-254 Blandade bilder från påsklovsresan
På hotellet i Kigali, trots hyfsade bekvämligheter under hela resans gång var det mer än skönt att checka in på hotellet i Kigali, ha egen dusch och toalett och sova i fjädrande sängar..
Vyer från bussen genom Rwanda. Blev verkligen förvånad av hur annorlunda Rwanda och Uganda är mot Kenya, mycket bergigare, mycket bördigare och grönare och framför allt mycket renare!
Mamma och pappa
Elin och mamma på hotellets restaurang "Jambo Jambo"
Jag och pappa
Lunchpaus mitt ute på Rwandas landsbygd, snart fick vi sällskap av både kor och diverse fåglar.
Utanför vår lilla "stuga" i Bonyonyi
Lake Bonyonyi
Såhär såg det ut genom bussfönstert Uganda
Nästan hela gänget som var med på resan, vid Lake Bonyonyi View point
Dag 246-254 Bergsgorillorna
I Ruhengeri, Rwanda, och kanske för hela resan var huvudaktiviteten den så kallade gorillavandringen. Bergsgorillorna är en utrotningshotad gorillaart som numera åter är på "frammarsch" tack vare en rad projekt för bevarandet av arten, i dagsläget finns det 880 berggorillor i världen varav ca 480 finns i just Ruhengeri. Delvis för att finansiera projekten och närliggande byar som påverkas av gorillorna så anodnas vandringar för turister för att få se de stora gorillorna. Reglerna är dock mycket strikta, varje gorillafamilj får endast "besökas" av en turistgrupp på max 8 personer, 1 timme om dagen.
Vandringen kan ta allt från 2-6 timmar beroende på var gorillafamiljen befinner sig, vi hade tur och behövde bara gå i ca 4 timmar. Hade förberett mig på att ge i x antal timmar efter att vi kommit in i själva regnskogen/djungeln där gorillorna håller till, men efter bara 20-30 minuter så låg där plötlisgt en stor svart hög när vi svängde runt hörnet och när man kollade närmare kunde man urskilja 7 gigantiska bergsgorillor. Där var en superstor hane, den sk. silverback som leder flocken, två blackbacks som är yngre hanar, några honor, en 3 månader gammal unge och en unge på ca 1 år. Vi stod bara 1-3 meter ifrån dessa väldiga djur och förundrades, det var skitcoolt helt enkelt - finns liksom inga ordentliga ord för att beskriva känslan. Den ett-åriga lilla gorillan var verkligen på bushumör och gjorde kullerbyttor, drumlade omkring, försökte leka med de andra gorillorna, svingade sig i grenar och försökte sig även att närma sig oss människor. Den var faktiskt framme och undersökte Elins skor vid ett tillfälle och klappade Sofie på ryggen när hon satt på huk, men de morrade genast var guide på nåt som skulle likna gorila språk och så ryggade den lilla tillbaka.
Det var verkligen jätteroligt att få se dessa häftiga djur, kan inte fatt att vi faktiskt var där, bara någon ynka meter ifrån dessa vilda, men människovana, bergsgorillor!
Det var verkligen jätteroligt att få se dessa häftiga djur, kan inte fatt att vi faktiskt var där, bara någon ynka meter ifrån dessa vilda, men människovana, bergsgorillor!
Dag 246-254 River rafting på Nilen
Måndagen bjöd minst sagt på äventyr, jag och pappa bestämde oss till slut för att skriva upp oss på river raftingen medan mamma och Elin skulle rida. Raftingen var en heldagsutflykt så tidigt på morognen åkte vi in till Jinga där vi fick frukost i form av en ugandisk specialitet som kallas Rolex, sen åkte vi vidare till den plats där färden på Nilen skulle starta. Vi var ett riktigt bra gäng i vår båt om jag får säga det själv, grym teamspirit med många, ljudliga peppningar och vi hjälptes alla att dra upp varandra i båten när man trillat ur. Totalt spenderade vi 5-6 timmar i båten och under den tiden tog vi oss ner för totalt 9 fall - varav vi bara "flippade" i två, dvs båten välte - och avverkade en sträcka på 25 kilometer. Efteråt serverades vi buffé innan vi, stentrötta men glada, åkte buss tillbaka till campen.
Forsränningen var riktigt, riktigt rolig! Var något sånär livrädd i början efter genomgången av allt som kulle kunna hända och vad man i så fall skulle göra för att inte riskera att skada sig. Inte blev det bättre när vår båt välte redan i andra fallet; alla var helt oförberedda på flippen och sekunderna som följde var det värsta jag upplevt någonsin. Jag tappade paddeln och repet som satt fast i båten och som vi fått order om att klamra oss fast vid, helt plötsligt befann jag mig bara under vattnet och varje gång jag försökte komma upp till ytan hindrades jag av båten som var någonstans över mig. Hann tänka minst hundra olika saker när jag låg där under vattnet, virvlandes runt innan jag äntligen kom upp till ytan efter en tid som egentligen inte var speciellt lång. Precis efter att alla kommit upp till ytan möttes allas blickar och de sade precis det som alla kände utan att ett enda ord behövde växlas, vi var med andra ord lika skakis allihopa men vi lyckades ta oss upp i båten igen innan nästa fors och sedan körde vi järnet resten av sträckan och JISSES vad kul det var! Vi välte en gång till efter den första flippen men då var vi alla beredda och alla lyckades hålla kvar i repet så själv tyckte jag bara det var kul att hamna i plurret igen!
Var helt överväldigad efter denna dagen, forsränningen var fartfylld, blöt, läskig, spännande och makalöst rolig - just as I like it. Att dessutom ha åkt forsränning, nivå 5 (den svåraste som turister/amatörer får göra) på självaste Nilen är ju dessutom ganska coolt i sig! Låter bilderna tala för resten.
