Första dagen:
En alldeles för tidig morgon följdes av fyra timmars bussresa, jag var fortfarande lite hängig men hade bara lite feber så utan någon egentlig tvekan åkte jag med. Eller jo, visst tvekade jag men innerst inne visste jag nog hela tiden att det inte fanns någon återvändo, det brukar vara så när jag väl har skrivit upp mig på någonting.
Väl framme vid utgångspunkten fanns det inte någon tid att tänka över vad man egentligen hade gett sig in på, det var bara att snöra på vandringskängorna och börja gå. Tack och lov behövde vi inte bära vår packning själva, det låter antagligen alldeles absurt i era öron - det gjorde det för mig också första gången jag hörde det - men vi hade alltså totalt 80 kenyanska bärare med oss som bar våra stora packningar, tält och all mat. Det enda vi behövde kånka på var alltså våra egna små dagryggsäckar med vatten, godis/snacks och regnkläder. Det kändes extremt konstigt att varje morgon lämna över sin stora, tunga väska till någon annan som utöver din väska även bar sin egna packning men detta avr något som helt enkelt ingick i hela expeditionen. Guiderna menade att det skulle bli för ansträngande för oss att bära så tung packning eftersom vi inte är vana vid den tunna luften som är på så hög höjd. Bärarna däremot (vissa hade bestigit berget fler än 600 gånger!!!) sprang utan problem i förväg och var helt opåverkade av såväl höjd som vandring. 
Vi utgick från en höjd på ca 2400 meter (alltså redan då betydligt högre upp än Kebnekaise) och vandrade i drygt fyra timmar innan vi nådde första campet; "Met Station" som låg ca 3000 m.ö.h. På dagen gick vi genom tropisk regnskog iklädda endast shorts och T-shirt och svettades men så fort solen gått ner blev det svinkallt och jag avr väldigt glad för mina två sovsäckar, tjocka raggsockar och underställ när vi skulle sova.

 

Andra dagen:
Andra dagen packade vi ihop campet på morgonen och påbörjade sedan vandringen mot nästa camp, Makinder´s camp som låg ett par hundra meter ovanför trädgränsen. Vi gick i totalt åtta timmar denna dagen innan vi äntligen kom fram till campet, vyerna var fantastiska och så länge solen stod på var det varmt och skönt. Desto längre upp vi kom blev det dock bara kallare och kallare och när solen gått ner på kvällen var det nästan outhärdligt. Vi klämde alla in oss i vårt stora samlingstält på kvällen för att försöka hålla uppe värmen innan vi kunde krypa ner i våra sovsäckar. Nu brjade man även märka av höjden, det blev något svårare att andas och luften var EXTREMT torr, jag vaknade på natten av att mina läppar och mun var snustorra men det var för kallt för att man skulle kunna öppna sovsäcken och sträcka sig efter vatten och lypsyl. Lite dumt förstås för på morgonen hade var mina läppar spruckna och gjorde jäkligt ont.

 

Tredje dagen:
Denna dagen stannade vi kvar på samma camp och gick endast en mindre vandringssträcka för att acklimatisera oss till höjden. Jag mådde dock väldigt dåligt denna dag och fick därför endast gå en liten runda på två timmar. Resten av tiden låg jag inne i stora tältet och pratade med Jenny och Ebba som inte heller mådde jättebra. Vi diskuterade faktiskt om vi ens skulle gå sista biten eller inte, skulle det verkligen vara värt det?? Fortfarande visste jag innerst inne att upp, det skulle jag. 

 

Fjärde dagen, antagligen den värsta dagen i mitt liv. Vi blev väckta klockan ETT på natten för att påbörja sista etappen upp till toppen, jag upprepar: ETT på natten - jag är inte ens människa vid den tiden och framför allt inte i stånd att bestiga ett berg. Det var iskallt och jag klädde på mig så gott som alla kläder jag hade med mig - sex lager på överkroppen och 4 lager på benen, på huvudet hade jag både typ en rånarluva, en mössa (misstolka inte min new holland-mössa på bilderna, det var den enda mössan vi hade hemma som jag inte behövde ta med hem igen *blink*) och hättan uppe - jag frös inte tack och lov, men jag var inte speciellt varm heller för den delen. Vi gick och gick i skenet från våra pannlampor, majoriteten av vägen upp till toppen var som att gå i ett grustag, rejäl lutning men dåligt fotfäste, dessutom låg vinden på, hårdare och mer isande än någonsin. Jag hade inte fått sova i många timmar, jag ahde ingen känsel i mina tår, mitt huvud dunkade och det kändes som om jag hade inte en gnutta kraft kvar i min kropp - jag vet inte hur många gånger jag bara ville lägga mig ner på marken och bara ge upp men avrje gång bet jag ihop och försökte tänka på massa roliga och älskvärda saker och på alla sätt få bort från mina tankar från vad jag egentligen gjorde. Allra sista biten var jag alldeles matt i kroppen, mina koordination och balans stämde inte riktigt överens längre men jag fortsatte ändå gå och försökte hela tiden bara sätta höger fot framför vänster, och sedann vänster for framför höger. Lite till, bara lite till. Tror min lärare blev lite orolig för mig för han tog tag i mig, fråga om jag höll på att svimma och sedan mer eller mindre drog han mig upp sista biten till toppen. 
Alla som påbörjade vandringen på natten kom upp till toppen, tillsammans stod vi alla och såg soluppgången från toppen av Afrikas näst högsta berg. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt fatta det och med lagom mycket distans till det hela känns det som var värt varenda steg. Då var jag inte riktigt lika övertygad, speciellt inte när jag insåg att jag var tvungen att gå hela vägen ner igen också. 
Från toppen gick vi sedan tillbaka ner till campet, packade ihop och gick sedan från det campet hela vägen ner till "Met station". Totalt gick vi i 13 timmar denna dagen, tror ingen njöt så mycket av utsikten på vägen ner utan man gick som i trans med blicken fäst vid kängorna tillhörande personen framför. Trodde aldrig att vi skulle komma fram ett tag, men känlsan när vi gjorde det var obeskrivlig. 

 

Femte dagen:
Sista dagen, äntligen! Efter en minisovmorgon och en sista frukost på berget, snörade vi på oss kängorna och gick sista etappen ner för berget, en "kort och behaglig" vandring på endast två timmar! Väl framme var våra bussar som vanligt försenade, men efter 200 dagar i Kenya har vi blivit vana. 
Fyra timmars bussresa stod åter på schemat och när vi kom fram till skolan var alla lagom möra och stela i kroppen, men lyckan var högst påtaglig. Kände mig på riktigt som en ny människa efter att jag duschat, satt på mig mjukiskläder och ätit varm mat från porslin sittandes på en stol - tänk vad mycket man tar för givet!