Flickan på sista bilden hängde inte riktigt med de andra barnen, hon satt mest stilla och försvann lätt i mängden. Jag plockade upp henne, pratade och sjöng för henne och då lös hon upp. Hissleken tyckte hon också var jätterolig. Snart fick jag veta av läraren att hon hade en hjärntumär som tryckte på hjärnan och att det var därför som hon verkade lite "efter". Hon hade genom pengar från en organisation redan blivit opererad en gång men skulle behöva ytterligare en operation till för att bli helt bra.
Till en början sa hon ingenting men efter ett tag började hon sjunga med mig i Vi äro musikanter med ett ba ba baba babaaba och skrattade när jag gjorde hoppsasteg och hissade henne upp och ner. Vi var med och kastade boll med de andra, jag fångade och hon kastade, men mestadels bar jag bara omkring på henne, lät henne pilla i mitt hår, hålla min hand och låna mina solglasögon - det räckte för att göra hela hennes dag. 
Vet inte riktigt vad det finns att hoppas på men jag hoppas att livet kan skänka henne något gott.