"Upp som en sol" var kanske att överdriva men dagen började i alla fall lite mindre tungt och vid elva när jag hade bestämt mig för att trots allt skriva upp mig för att ta dykarcertifikat i Mombasa var jag riktigt glad. Vill verkligen göra det eftersom jag tror att det skulle vara en jättehäftig upplevelse och jag älskar allt som har med vatten att göra, och hur ballt är det inte att ha ett dykcert? Men så första eftermiddagslektionen, som var engelska, fick jag reda på att jag har ytterligare ett prov innan Mombasa - dvs att jag nu har totalt sex prov de kommande två veckorna varav fyra stycken är inom naturämnena, ett i historia och ett i engelska. Det är mycket. Att utöver det dessutom behöva plugga in en bok på 260 sidor om dykteori är för mycket. Så mindre än två timmar efter att jag glatt kryssat i "dykcert 18 m" gick jag alltså med humöret i botten och strök det igen.

 

Jag visste att naturtvåan skulle bli jobbig, och jag visste att den skulle bli ännu jobbigare för mig eftersom jag läser fler kurser än jag normalt skulle gjort under detta året om jag gått kvar hemma. Men som mamma sa, jag behöver inte längre ta hand om två hästar och jag har ingen transporttid till och från skolan - jag har alltså mycket mer tid att lägga ner på skolan. Vad jag nu har insett är att det kvittar hur mycket tid man har, man kan inte lära sig hur mycket som helst. Stallet var för mig en avkoppling, en avkoppling som jag behövde för att kunna behålla fokus när jag pluggade. Nu har den tiden istället ersatts med mer plugg och jag känner mig redan stressad över de kommande veckorna. Jag är dessutom en person som alltid vill prestera, för mig gäller give up, give in or give it all you´ve got. Hitintills har jag alltid blivit nöjd så länge jag har gjort mitt bästa, men nu har jag börjat tvivla på om det verkligen kommer att räcka i år.