Någon sa för några veckor sedan att söndagsångest inte existerar här på SSN, när det sades låg jag vid poolen i bikini och solade och kunde bara nicka och hålla med. Hade någon sagt samma sak till mig idag hade jag letat efter en ironisk underton. 

Dagen inleddes genom ett dopp i poolen, vaknade strax efter nio och kände för att simma så gjorde sällskap med Jenny och Sara som redan simmat tjugo längder när jag kom. Härligt sätt att inleda dagen på måste jag säga, och det blev ännu bättre för söndag betyder ju pannkakor på brunchen. 

Resten av dagen spenderades med Felicia, Ronja, Sara, Ebba och Jenny i Giraffrummet där vi körde lite kollektiv pluggning, mer eller mindre ambitiöst. Senare fortsatte jag själv på min rum fram tills kvällsmaten, som dessutom innebar efterrrätt eftersom det är söndag. Himmelskt. Nu väntar ytterligare lite inbankning av konstiga begrepp och biologiska processer innan jag kan däcka i sängen för att förhoppningsvis kunna leverera på ett biologiprov imorgon och sen ytterligare två prov på torsdag respektive fredag. Har sagt att om jag överlever dessa två kommande veckorna så klarar jag allt i skolväg.

 

Känns konstigt hur den där siffran i rubriken bara stiger och stiger, idag är det alltså 52 dagar sedan jag stod på Kastrup och sa hejdå till min familj. 52 dagar. Så länge har jag aldrig varit ifrån min familj, mitt hem, mina hästar, mina vänner eller någoting annat som jag älskar. Samtidigt som tiden har gått så otroligt fort känns det som om det var en hel evighet sedan den dagen. När vi om två veckor befinner oss i Mombasa har mer än hälften av denna terminen passerat, hälften av tiden tills att jag åter står på Jomo Kenyatta International Airport med en flygbiljett hem för att andas svensk luft i drygt tre veckor, fira jul, ta vara på tiden med släkt och vänner och gosa med mina hästar och de andra djuren. Det känns som om det var en evighet sedan jag åkte hemifrån, och därmed måste det vara en evighet kvar tills jag åter är hemma. Det är klart jag längtar, det är klart jag ibland kikar i kalendern och räknar hur många dagar det är kvar, men samtidigt vill jag inte att tiden ska rinna iväg. Jag har tio månader i Afrika, tio månader under vilka jag får uppleva mer än jag någonsin hade kunnat drömma om om jag stannat kvar i Sverige under samma tio månader, det vill jag hinna ta vara på och njuta av.